April månad är en livlig flyttningstid för många fåglar, inte för de insektätande fåglarna som övervintrar i tropiska Afrika men nog för till exempel maskätande trastar och fröätande finkar som övervintrar i mellersta och västra Europa.
Ifjol våras hade vi många besök av ett par finkarter i vår trädgård i slutet av april. Det var spillet från vinterns fröautomater och de sista nävarna frön i automaterna som lockade finkarna till trädgården.
Under flera dagar kunde jag sitta utomhus vid husväggen och iaktta fåglarna och även fotografera dem vid några tillfällen. Så är det ofta med fåglarna; de skyggar för människan när hon kommer stövlande för att snart återgå till sitt när människan passerat. Men sitter man stilla i sin trädgård eller ute i naturen uppfattar inte fåglarna den orörliga människan som något hot. Till en början är fåglarna misstänksamma men snart nog uppfattas man som ett ofarligt föremål i trädgården eller som en livlös sten eller stubbe i naturen.
Men både kikare och kamera måste hanteras med varsamhet och föras i ultrarapid för att inte skrämma fåglarna. Hastiga rörelser får alltid fåglarna att förskräckta fly undan. Det är ju så jagande hökar och falkar uppenbarar sig på scenen – och även en del skator och kråkor som lärt sig att fånga småfåglar.
Aprildagarna i trädgården började förstås varje gång med en allmän flykt hos fåglarna in i syrensnår och upp i gårdsträden, när dörren öppnades och jag steg ut och gick bort till stolen vid husväggen. Men det tog bara en kort stund, så lugnade sig fåglarna och flög ner på marken igen. Uppmuntrade som de blev av att den granna fasantuppen obekymrad kom spatserande och vinterns tamduvspar med lätt klatschande vingar flög ner i närheten av fasanen.
Fasantuppen var ett kapitel för sig. Han hade tre hönor att pråla för och uppvakta och brydde sig katten i min närvaro. Mig hade han sett från och till hela vintern och med vårhormonerna sjudande i sin kropp ägnade fasantuppen hela sin uppmärksamhet åt hönorna, som nu utgjorde hans harem att bevaka och charma. Resolut jagade han undan en främmande tupp om den vågade närma sig trädgården och de tre hönorna. Men för det mesta höll sig den främmande tuppen på avstånd – de hade ju gjort upp om revirgränserna tidigare på våren.
Får se hur fasantuppens aprilvår utfaller i år, för nu har han ett harem på hela fem skönt brunvattrade hönor att bevaka och uppvakta. Grann är han med blänkande vackra färger och en lång och felfri stjärt. Sådant tilltalar fasanhönorna som naturligt nog gjort sina spanande visiter hos de tre fasantuppar som finns i den närmaste omgivningen. Många fågelhonor är både kritiska och noggranna i sitt val av den hane som skall vara far till hennes ungar. Det är ju mycket som står på spel; utfallet av årets häckning och helst då med så livskraftiga ungar som möjligt.
Så en dag uppenbarade sig den första flocken grönsiskor i trädgården, hitlockade av gårdens pilfinkar, steglitsor och mesar. Det är förunderligt hur väl en förbiflygande flock småfåglar upptäcker en trädgård med andra småfåglar på plats. Ibland dyker de resolut ner i trädgården mitt i flykten, ibland gör de en kort spaningsrunda innan de bestämmer sig.
Grönsiskan hör tillsammans med gråsiskan till våra minsta finkarter. Vinterns besökande gråsiskor brukar vara avresta norröver, när grönsiskorna anländer. De grå har bråttom till sina häckningsplatser i norra halvan av landet, med Lapplands fjällbjörksregion som favoritbiotop. När grönsiskorna anländer sker det ibland i ett myller av små grågröna honor och färgstarkt gröngula hanar som lågmält konverserande söker frön på marken. Utan synbar anledning brusar hela siskflocken upp från marken för att i nästa stund landa på nytt och fortsätta sitt fröätande. Vad som plötsligt skrämmer upp siskorna har man som mänsklig betraktare ingen aning om. De plötsliga uppflogen och lika snabba landningarna hör nu bara till grönsiskans och även till gråsiskans naturliga beteende. Är man liten som en siska gäller det att se upp med allt misstänkt och snabbt ta till vingarna för säkerhets skull.
I en flock siskor på marken är det vanskligt att närmare betrakta en enskild fågel. Hela flocken är i ständig smårörelse, men där jag satt på min bekväma utkiksplats hade jag även fröautomaten i närheten. Och vid automaten landade ibland en grönsiska vid en av öppningarna och plockade i sig enstaka frön utan någon brådska. Maken till färgstark småfågel får man leta efter, när man har en grönsiskhane på nära håll. Han formligen lyser i svavelgult med den svarta pannan i fin kontrast mot det svavelgula. Alla fåglar har sin fjäderdräkt i bästa skick på våren inför häckningen. Detta gäller framför allt hanarna som med sina färger och med sin sång tävlar om honornas uppmärksamhet.
Medan vårfåglarna satte liv och rörelse på aprildagarna tappade ekorren allt mera av sin vinterpäls.
Även enstaka bergfinkar besökte trädgården i slutet av april månad.
Maken till färggrann småfågel får man leta efter när grönsiskhanen exponerar sig vid fröautomaten.
Även tamduvorna satt på sina favoritgrenar eller flög ner på marken mitt för kameran.
Den praktfulla fasantuppen brydde sig katten i min tysta närvaro och spatserade obekymrad omkring i trädgården.
Vintertid finns det övervintrande grönsiskor i södra Finland, men merparten av grönsiskorna övervintrar i södra Skandinavien och ända ner i Sydeuropa, beroende på frötillgången och det rådande vintervädret. Hos oss häckar grönsiskorna främst i södra halvan av landet, i grandominerade blandskogar och rena barrskogar där honorna bygger det skålformade boet av ris, mossa och strån på en högst varierande höjd i träden. Hanen sköter om revirmarkeringen med sin sång som är ett flöde av pinglande toner utan något bestämt tema och utan någon fastslagen melodi.
Råkar man höra en sjungande grönsiska under en vårvandring i skogen, så lönar det sig alltid att stanna och sätta sig ner för att lyssna. Man blir inte klok på sången men den är fylld av ett tilltalande tonflöde och av solig vårdag. Det är en sång man blir glad av. När hanen är upprymd ger han sig ut på en svävande sångflykt kring det barriga boträdet. I solsken formligen lyser de starkt gula inslagen på stjärt och vingar medan de gröna och svarta inslagen i fjäderdräkten ger en effektfull kontrast till det grant gula.
I myllrat av grönsiskor uppenbarade sig också enstaka bergfinkar, stora och självsäkra jämförda med de små siskorna. Först på marken men de lärde sig snart att flyga upp till fröautomaten, där pilfinkar och grönsiskor visade tillvägagångssättet. Honorna hos bergfinken är anspråkslöst färgade i grått och brunt, medan hanarna i full vårdräkt är skönt färgade med svart huvud, laxrosa bröst, vit buk och svartvitbruna vingar.
Helt utfärgade var de besökande bergfinkhanarna inte. De hade en del gråfärgade ytterfan på dunen kvar av sin vinterdräkt, men exotiskt färggranna var de trots det. Väl framme på häckningsplatserna i norra Finland har de sista ytterfanen fallit bort och då är hanen en iögonenfallande vacker fågel. Uppflugen i toppen av en fjällbjörk bröstar bergfinken som en operettsångare av sin enkla surrande eller bräkande sång. Bergfinkens sång hör till de mer anspråkslösa hos småfåglarna, men hela uppträdandet är färggrant och storslaget framfört.
Det händer stundom att man får höra rastande bergfinkar i markerna, då finkarna tagit en paus i flyttningen och provianterat frön i tillräckliga mängder på marken. Uppflugna lite varstans i träden sitter hanarna och sjunger i kör innan de drar vidare norrut. Då bräker det och surrar i hela skogen medan vårsolen lyser och värmer behagligt skönt. Så bryter bergfinkarna upp och försvinner norrut med de vita övergumparna lysande som små stoppsignaler på de bortflyktande finkarna.
Text och foto:
Hans Hästbacka
