Muut jutut
0
0

Maskrosornas gyllene tid

Text och bild: Hans Hästbacka

Försommargrönskan förför lätt både ett vaket öga och en känslig själ. En grönska som leder betraktaren in i  en värld, där vårens bleka grå och bruna färger slutligen drunknar i en mångskiftande grönska. Girigt suger ögat åt sig av häggarnas växande bladgrönska, av gräsmattornas och vallodlingarnas frodigt gröna täcken och björkarnas skira grönska. Sinnena och själen fylls av allt det gröna, av sommarens dominerande färg, av livets färg.

Till all lycka kommer maskrosorna till hjälp, innan man slutgiltigt drunknar i försommargrönskan. På allt fler platser, som människan har bearbetat, punkterar maskrosorna grönskan med sina solgula blommor. De oräkneliga maskrosorna skapar en balans i grönskan och själen. Maskrosornas blomningstid är en gyllene tid, inte bara för människan. Humlor, blomflugor och fjärilar lockas till blommorna, som med få undantag dukar upp ett rikligt bord med nektar och pollen.

I själva verket behöver inte maskrosorna bjuda på pollen och nektar. De är inte, som så många andra blommande växter, beroende av insekternas pollinerinstjänst. Maskrosorna föröker sig nämligen könlöst eller jungfruligt. För länge sedan, antagligen efter den senaste istiden, utvecklade maskrosen den könlösa förökningen. Då inleddes maskrosens egen framgångsrika tid, som alltjämnt råder. En framgångstid som i mångas tycke närmar sig en förbannelse, om man strävar till en maskrosfri gräsmatta och trädgård. Andra tycker att maskrosorna är en välkommen och glädjande händelse under försommaren.

Genom sin könlösa förökning kan ett enda maskrosfrö, som med hjälp av sitt fröhårsparasoll flyger långt bort och tursamt nog landar på bar mark, växa och producera frön helt ensam. Fröna bär på precis samma genetiska arvsmassa som den ensamma moderplanta, som i den nya omgivningen ger upphov till en större eller mindre klon av maskrosor.

Fröproduktionen är effektiv. Maskrosens blomma är en blomkorg, som består av otaliga små blommor. Tillsammans kan de ge upphov till ca 200 frön och en välmående planta kan producera totalt 3 000 frön. De flesta frön landar på otjänliga platser och förstörs. En del av fröna hinner inte ens flyga i väg, förrän grönsiska, hämpling, domherre eller steglits ätit upp dem. För de fröätande småfåglarna är maskrosen en viktig växt, som först av alla erbjuder frön under sommaren åt fröätarna. Trots det överlever tillräckligt många maskrosfrön för att sprida maskrosen till nya platser och utvidga maskrosens egen värld.

För botanister och systematiker är maskrosen en både utmanande och krävande art, vars snåriga släkte kan ge upphov till gråa hår. Maskrosklanen består av omkring 500 underarter. En del av dem är ursprungliga i vårt land och växer och blommar här och var i god sämja tillsammans med andra vilda växter. Den stora majoritet, eller ca 400 arter, av maskrosorna utgör ogräsmaskrosorna, som är människans följeslagare och som människan genom sin markanvändning  sprider till nya växtplatser. En övergiven åker är ett slående exempel på detta. På kort vajar ett solgult fält av maskrosor på åkern, men så småningom vandrar även andra växter in på åkern. Av den tidigare åkern blir det en blomsteräng, där maskrosor och andra örter frodas och bildar en sommaroas för insekter och småfåglar.

För människan kan maskrosen vara mycket mera än en försommarfröjd för ögat. Maskrosbladen är vitaminrika och näringsrika och passar bra i sallader av olika slag, eller  varför inte som en ingrediens bland andra i smotthies. Enda nackdelen är den ökande bitterheten i åldrande blad. Men bitterheten kan man sänka genom att skugga bladen. Och nya unga och fräscha blad kan man skapa genom återkommande slåtter av maskrosorna.

Ute i stora världen har man förädlat fram salladsmaskrosor, till exempel i Italien, Frankrike och USA. Det är säkert helt möjligt att hitta några milda och välsmakande underarter i maskrosornas stora klan i vårt eget land för odling och konsumtion. Inhemsk salladsmaskros som kan konkurrera med utländsk, och varför inte med traditionella salladsväxter. Maskrosen är lätt att odla, har en stor förproduktion och är dessutom mångårig.

Den näringsrika pålroten duger gott till mat och har under bristtider rostats till kaffesurrogat. Under andra världskriget lyckades man till och med framställa ett bra gummi ur en asiatisk maskrosart. Under överflödstider kan inte maskrosgummit konkurrera med de traditionella gummisorterna – framställningen är för kostsam – men maskrosgummit är ett bra exempel på vilken nytta människan kan ha av en så trivial och föga omtyckt växtart som maskrosen. Och även ett gott exempel på människans uppfinningsrikedom under ofärdstider.

De solgula maskroskorgarna får gärna kröna den här texten och maskrosornas gyllene tid. Av blomkorgarna kan man brygga både cider och vin. Dryckerna blir milda och välsmakande och dessutom vackra till färgen. Så skål för maskrosen i försommargrönskan och njut av den rikliga blomningen och det surrande insektlivet kring den!

Bla.a skogssnappa och kricka 224 Bla.a skogssnappa och kricka 169

Kommentit (0)

Jätä kommentti