Muut jutut
0
0

Liv och rörelse på kyrkogården

Text och bild: Hans Hästbacka

I trädgården matar blåmesen i skrivande stund sina ungar för andra veckan i rad. Ofta syns bara något blått skymta i grönskan, när föräldrafåglarna hastar till holken med mat i näbbarna. Ibland kommer de gamla fåglarna till holken samtidigt. Den ena brukar stanna utanför och vänta på sin tur. Men när matningsivern är stor, kan båda slinka in i holken samtidigt för att föra fjärilslarver och annat i insektväg till de växande och ständigt hungriga ungarna.

På förmiddagen stod jag på kyrkogården och betraktade samma rastlösa skeenden hos ett annat blåmespar. På våren, innan fåglarnas häckning börjat, hängdes ett antal småfågelholkar upp i utvalda träd. Både blåmes och talgoxe var snabba att muta in var sin holk för att säkra häckningsmöjlgheterna på den lugna gravgården, som är en utmärkt miljö för ett flertal småfåglar.

När den långa och kalla våren äntligen tog slut, anlände svartvita flugsnappare till gravgården. Nu häckar åtminstone två par flugsnappare som grannar till mesarna. Tyvärr uteblev rödstjärten, en karaktärtsfågel på platsen. Den kalla våren har bromsat upp rödstjärtens vårflyttning och förmodligen fått den att stanna i södra Finland för att häcka där.

Året innan kunde jag njuta av rödstjärtens härliga sång på kyrkogården. Ofta satt den och sjöng högst uppe på kyrkan, på korset, med fri utsikt över gravgården och Uitonsalmi bara ett stenkast från kyrkan. Den gamla vattenleden till och från staden och kyrkan, innan vägar och motorfordon tog över. Förmodligen häckade rödstjärten i någon hålighet i kyrkobyggnaden, högt över marken. Nu skulle den stjärtdallrande ödesfågeln ha kunnat häcka i egen holk intill kyrkan. Förhoppningsvis återkommer rödstjärten nästa vår till sin höga sångplats. Rödstjärten hämtar ju med sig sin alldeles egen stämning av ljusa sommarnätter och roströda blänk från fjäderdräkten.

Gamla gravgårdar, i det här fallet i Haapajärvi kyrkogård, med sina åldrande träd, gräsmattor, blomplanteringar och fritt luftrum bland träd och gravstenar, är en lockande och givande miljö. Dessutom är gamla gravgårdar ofta lugna och avskilda platser, ibland med ört- och insektrika randmarker eller sluttningar strax utanför stenmurarna. Idealiskt så det förslår för insektätande småfåglar.

En både kännspak och väl synlig fågel på gravgården är björktrasten, som häckar med flera par i gammelbjörkarnas grova grenklykor. Till skillnad från mesar och flugsnappare försvarar inte björktrasten eget revir utan häckar gärna i mindre och större kolonier. Med gemensamma krafter försvarar trastarna ägg och ungar mot kråkor, skator och gravgårdens egen ekorre. I häftiga anfall och med pricksäker avföring kan trastarna vara nog så effektiva i sitt försvar. I skydd av björktrastarna häckar också rödvingetrast, bofink och grönfink, som alla bidrar till den fågelkonsert som varje besökare kan ta del av och lyssna till under våren och försommaren.

I dag under mitt besök på kyrkogården, en av de sista junidagarna, matade björktrastarna nerhoppade ungar bland gravstenar och bakom skymmande trädstammar. Daggmaskar är som känt trastarnas stapelföda under våren och försommaren, under årets första häckning, och sådana finns det gott om både på gravgården och på de närliggande gräsmattorna. Ibland undrar man, hur maskarna räcker till. Trastarna är ju inte de enda som plockar mask. I den dagliga maskjakten deltar både kråkfåglar och måsfåglar.

Medan björktrastarna uppträder helt öppet, lever rödvingetrasten ett mera undanskymt liv på gravgården. Den finns, men smyger gärna undan, medan den har ungar i boet. Rödvingetrasten hör med rätta till barrskogar och blandskogar, men ibland kan det gamla trädbetsåndet och maskrikedomen på en gravgård få den att stanna kvar för att häcka.

Medan trastarna skötte sitt, sjöng talgoxe och bofink. Båda arterna hade fått sina ungkullar på vingarna och strövade familjevis fram bland träd och buskar under födosk och matande. Samtidigt sjöng hanarna korta stunder, dels för att de flygfärdiga ungarna skall lära sig den egna artens sång, dels för att hävda reviret. Sommarens andra häckning skymtar bakom hörnet och då är det bra att ha reviret klart och honan säkrad.

Långväga flyttare från Afrika såsom flugsnapparna och rödstjärten hinner inte häcka en andra gång. Men stannfåglar som talgoxen och kortvägsflyttare som bofinken hinner nog med en andra kull. Det gör också björktrasten, men inte på gravgården. Den byter ut den halvöppna miljön mot skogens slutna och skyddande värld, där det finns tillräckligt med föda under högsommaren för sommarens andra ungkull. Och så är trastarna färdigt på plats i skogen inför den mognande bärskörden av blåbär, hallon och andra vilda bär.

Den gamla kyrkogården eller gravgården är på många sätt en utmärkt miljö för småfåglar, och för ett givande fågelskådande. Människor rör sig dagligen på området och fåglarna är därmed vana vid människan och trevligt oskygga. Med några fågelholkar kan man dessutom locka hålbyggande fågelarter till platsen och utöka fågelbeståndet.  På den gamla gravgården möts livet och döden, också människan och naturen, i en lugn och vacker kulturmiljö.

siiponkoski, flugsnappare 071 siiponkoski, flugsnappare 080 siiponkoski, flugsnappare 076

Kommentit (0)

Jätä kommentti