Den 7 september fick vi ett tips om en skogsren som gick och betade på en vallodling i närheten av en gård. Skogsrenen, en tjur eller sarv med stora och bastklädda horn, hade visat sig på vallen flera gånger under sensommaren och förhösten. Tydligen var sarven en enstöring som levde för sig själv under våren och sommaren och laddade upp inför brunsten på hösten. På vallodlingen hade rentjuren fri tillgång till proteinrikt grönfoder och i skogen gott om svampar, som är en begärlig och gödande föda för skogsrenarna i framför allt augusti. Skogen ger därtill ett gott skydd åt den vilande och idisslande skogsrenen.
Vi körde bort till vallodlingen som omgavs av skogsbryn på tre sidor och vette mot gården på den fjärde. Bilar hade skogsrenen sett otaliga gånger förut och reagerade inte desto mera på vår bil som stannade och även körde in på infartsvägen till vallodlingen. Jag hade med andra ord gott om tid att studera och fotografera den stora tjuren med färdigt utväxta horn som ännu var basthudsklädda. Rakt framifrån bildade de båda hornhalvorna en arttypisk hornkrona där hornkronan är upprättstående och relativt smal – speciellt i jämförelse med tamrenen som har mera utsvängda horn som nästan bildar en cirkelformad krona. Tamrenen rör sig i fjällnaturens öppna terräng där det finns gott om utrymme för hornen medan skogsrenen rör sig mycket i skog där det är praktiskt med en upprättstående hornkrona.
När sarven vände sidan till och ägnade sig åt vallens frodiga grönska lyste det slöjade solskenet ner på hornen. Ljusgrå och ludna avtecknade sig hornen mot den mörkare skogen. Den mjuka basthuden försörjer de växande hornen från våren till hösten, då basthuden fejas av mot träd och buskar och hornkronan framträder i sin fulla prakt. Hornen får under hösten en vacker mahognyfärg av blod, kåda och förna vilket gör hornen än mer praktfulla.
Vi hade tur med sarven på vallodlingen. Det var sista gången han visade sig på odlingen. Hornen var färdigt utväxta och basthuden hade börjat klia och irritera. Och så hade hormonerna börjat sjuda och bränna i både ådror och nerver. Enstöringslivet var slut för den här gången. Nu var det dags att söka upp artfränder och framför allt då renkor eller vajor med sina sommargamla kalvar. Alla vajor rentjuren mötte var fria att erövras och varje tjur som kom emot var en konkurrent och motståndare som skulle utmanas och besegras om bara kroppsvikten och krafterna räckte till.
De stora kapitala sarvarna samlar ett harem på fem till tio vajor som de svartsjukt bevakar under höstbrunsten och även parar sig med, medan besegrade sarvar håller sig i närheten och försöker stjäla någon vaja eller utmana den kapitala sarven på hela haremet. De ständiga utmaningarna och duellerna tär hårt på sarvarnas krafter – de ger ju sig inte tid att äta ordentligt på en hel månad. När novemberhösten börjar och brunsten är över är de stora rentjurarna helt slut och tappar snart sina praktfulla horn. Från de ståtligaste djuren i markerna förvandlas rentjurarna till tröttkörda och allmänt ointresserade djur med slapp och trött hållning.
En vecka efter det trevliga mötet med skogsrenen på vallodlingen gör jag en första vandring i skogsrenarnas höstliga marker, för att njuta av den ombytliga dagen där sol och regn växlar om flera gånger och för att spana efter spår från skogsrenar. Området består av tallbevuxna åsar och sluttningar som omger ett myrområde, sönderbrutet i fyra delar av smala åsar som sträcker sig långt ut på myren.
Den lav- och mossbevuxna marken i tallskogen är våt och mjuk, lätt att gå på och med god sikt in bland de kvistfria tallstammarna. På höger hand sveper en bred solkvast över den östligaste delen av myren. Det glöder av höstliga färger på myren: rött i olika nyanser från odon och varierande gult från starrtuvor och mindre björkar som lyckats rota sig på myren bland de glest stående myrtallarna. Här och var i skogen och i skogsbrynen brinner det i rött och rödorange från unga lönnar som nått längst i sin höstfärgning. Rönnarna är som brinnande facklor i skogsbrynen och inne i tallskogen.
Två blåglänsande orrtuppar flyger upp från lingonriset där de plockat i sig dagens sockerrika lunch av fullmogna lingon. Jag böjer mig ner och river av en handfull bär och krossar dem njutningsfullt mot gomtaket. De djupröda och fullmogna lingonen är höstskogens bästa bär, fyllda med syrlighet, socker och arom. Det är inte bara skogshönsfåglar och trastar som lever på bär under sensommaren och hösten. Både björn, grävling, mårdhund, räv och mård äter bär i varierande mängder med björnen som den ivrigaste bärkonsumenten och mården som en mera tillfällig bärätare.
Över allt i tallskogen och på de långsträckta åsarna växer svampar av flera arter och i olika utvecklingsstadier. Stensoppar, riskor, kremlor, röda flugsvampar, sandsoppar… skogen blommar av svampar i olika åldrar, från helt unga till halvruttna och illaluktande. Här finns det gott om svampar för skogsrenarna under brunsttiden, åtminstone för vajorna och deras kalvar som inte låter brunsten störa den dagliga hungern.
Bärplockande trastar flyger upp framför mig och flyger söderut. Det gör också de bofinkar och bergfinkar som jag skrämmer upp. Flyttfåglarna strävar nästan söderut under dagens födosök när de av någon anledning tar till vingarna. Kompassriktningen är låst och pekar mot sydligare trakter. Skogsområdets två korpar låter sig inte påverkas av flyttfåglarnas drift söderut. Korpparet håller ihop under hela året och är troget sitt hemområde. De racklande korparna skänker stämning åt tallskogarna och myrområdet, och kommer alltid att vara på plats under mina vandringar i området.
I södra ändan av den första långsträckta åsen hittar jag de första klövavtrycken från två skogsrenar, att döma av de stora klövavtrycken två sarvar som gått tillsammans över myren och sedan försvunnit in i skogen. De två sarvarna är högst troligt två kompisar som gått tillsammans sedan våren och under hela sommaren. Alla skogsrenstjurar är inte enstöringar. Nej, tvärtom finns det många sarvar som gärna går tillsammans. Två, tre, fyra eller till och med fem i lag i bästa samförstånd. När hösten och brunsten bryter in uppstår det förstås slitningar och stridigheter mellan de goda kompisarna som gör upp om rangordningen och tävlar om vajornas gunst. Men när brunsten är förbi på senhösten dör alla stridigheter ut. Då slår sig många sarvar i lag igen och trivs i varandras sällskap.
Vid nästa åssträckning i myrområdet upptäcker jag de mindre klövtrampen från några vajor och kalvar som vandrat i samma riktning som sarvarna. Någonstans söderöver i skogen har sarvarna sammanstrålat med vajorna och kalvarna och ringat in dem med långa kliv och högtburna hornkronor.
Medan jag studerar klövtrampen kommer en regnskur farande över myren och sveper in allt i sin gråa och våta slöja. Jag tar nödtorftigt skydd bakom en tallstam och väntar ut regnet. Sedan bryter solen fram på nytt genom en stor och himmelsblå lucka i molnen. I buskar och träd glittrar det från otaliga vattendroppar. Luften fylls med doften från höstblöt myr när jag fortsätter mitt strövtåg.
På följande delområde av myren får jag äntligen syn på några mindre tallar som en rentjur misshandlat grundligt. Mot träden river sarven basthuden av hornen. När den proceduren är avklarad fortsätter sarven att stånga sönder mindre träd, av sjudande aggression och ilska. Nu vet jag att en kapital rentjur finns på plats. En tjur som mutat in myrområdet till sitt eget och där han snart kommer att samla sig ett harem av vajor och kalvar. Det höstliga skådespelet i skogsrenens marker har inletts – och det kommer att locka mig om igen till skogs- och myrområdet i oktoberhösten.
Rönnarna flammar i rött och orangerött bland tallstammar och i skogsbryn.
Det finns gott om stensoppar och andra svampar i området.
Den renrakade och knäckta tallen visar att en kapital rentjur mutat in området.
Myren lyser i höstlig färgprakt från odonris och starrtuvor.
De färdigt utväxta hornen kommer snart att fejas rena från den gråludna basthuden.
Den ensamma rentjuren eller sarven har hållit till på vallodlingen en längre tid.
Text och foto: Hans Hästbacka
