I medlet av september månad vistades jag på skäristugan i Norrnäs för att fotografera skärgårdshösten under tre dagar. Nödvändiga bilder för att komplettera bildskörden för en kommande bok om ytterskärgården i Närpes. Vädret var på min sida och gav de bilder jag behövde i soliga och lite blåsiga dagar.
Av en ingivelse tog jag fram en gammal viltkamera som legat i skäristugan och samlat damm under några år. Senast den var i användning var det vinter och då fångade kameran en vitsvanshjort som var på nattligt besök på stugtomten, där det finns blåbärsris och en hel del unga rönnar att beta av för en hungrig hjort. Blåbärsris och unga rönnar hör till vitsvanshjortens dagliga vinterföda.
Nu är viltkameran av gammalt datum och har endast en nöjaktig bildåtergivning. Dagens moderna viltkameror är av en helt annan klass och ger utmärkta bilder på olika däggdjur som rör sig längs invanda viltstigar. Men det blir ju inga bilder på de vilda djuren så länge den gamla kameran ligger oanvänd i stugan. Så nu var det dags att sätta upp den på något lovande ställe och hoppas på några bilder ute i naturen.
Under en av båtfärderna råkade jag få syn på två vitsvanshjortar, en hind med en sommargammal kalv som stod på en stenig strand och betraktade båten som passerade. De stod på en skogklädd udde som för hundra år sedan vuxit samman med en större skärgårdsö och som ibland besöks av både hjort, rådjur och älg, av räv, lo och skogshare. Tydligen hörde udden till hindens mer eller mindre vidsträckta hemområde. Varför inte göra ett försök med viltkameran inne på den vildvuxna udden med sina gamla träd och murknande vindfällen?
I en glänta där hjortstigen går fram fanns en lämplig plats för kameran utan vajande grangrenar som får kameran att ta bilder, precis som förbipasserande djur gör det. Det visade sig senare att en grangren fanns med i bildfältet och den grenen hade gett ett trettiotal tomma bilder, när vinden utifrån havet tidvis nått in i skogen och satt grenen i rörelse. Även en duvhök som kommit flygande längs stigen bland trädstammarna hade utlöst kameran och gett en gråsuddig bild på den snabba höken. En fartfylld och helt oanvändbar bild som dock visade duvhöken i dess rätta element på jakt inne i skogen.
Men i övrigt var bildskörden från medlet av september till medlet av oktober intressant och berättade om fyra däggdjurs återkommande besök på udden. I skrivande stund fångar ett nytt minneskort i viltkameran nya händelser på udden fram till mitt nästa besök på platsen för att byta ut minneskortet och batterierna.
De fyra däggdjuren som rört sig längs hjortstigen var en kapital hjortbock, hinden med sin kalv och en räv. Vitsvanshjortarna har sin brunsttid i oktober och november och då strövar bockarna vida omkring för att hålla reda på hindarna och betäcka dem när hindarna har sin korta högbrunst och tillåter parning. Att hjortbocken varit ute på udden vid tre tillfällen var väntat, eftersom hinden med sin kalv emellanåt besöker udden för att beta och vila. Även den hinden var det skäl för bocken att hålla koll på.
Välgödd efter sommarens rikliga bete på den stora ön uppenbarar sig bocken i gläntan där han nosar omkring för att följa hinden i hennes klövavtryck. Han har vackert formade horn med fem taggar på den vänstra hornhalvan och fyra taggar på den högra hornhalvan. En hjortbock på sitt bästa vad kroppskrafterna gäller, och med en hornuppsättning som kanske växer till sig under de närmaste åren.
Trots att bocken besökt udden bara tre gånger, med en veckas paus mellan besöken, har han gett flest bilder. Gläntan har han undersökt grundligt och nosar sig fram i blårbärsriset i alla riktningar, som en jakthund på väg att spåra upp ett bytesdjur. Och så har han varit synnerligen nyfiken på viltkameran som han undersökt grundligt och till och med buffat lite på sned under sitt andra besök. Men han har inre ryggat tillbaka för det infraröda ljuset från kameran som nattetid lyser upp ett passerande djur och ger svartvita bilder, och som får både hjortarnas och rävens ögon att lysa som kvartslampor i natten. Alla tre besök på udden har bocken gjort under nätterna.
Hinden har stannat framför kameran för att undersöka en doftmarkering av bocken.
Den sommargamla kalven följer hinden som passerat på stigen.
Den kapitala hjortbocken lyssnar av natten innan han undersöker viltkameran.
Här har hjortbocken visat goda nerver och stor nyfikenhet, till skillnad från en älgtjur som kommit gående längs stigen en oktobernatt och skyggat för det infraröda ljuset och kastat om. Endast delar av älgtjurens hornkrona syns på en nattlig bild strax intill kameran, men ingenting mera.
Hinden som tillsammans med sin kalv är hemmastadd på udden har fångats på bild vid sex olika tillfällen, både på nätterna, under kvällar och en eftermiddag. Att hinden vistats på udden under olika tider av dygnet är förstås helt naturligt. Här betar hon ibland med sin kalv som är mån om att ha sin moder inom synhåll, förutom en eftermiddag då kalven tagit ledningen och passerar kameran med hinden efter sig. Varken kalven eller hinden har visat något intresse för kameran som de passerat helt nära vid flera tillfällen.
Att hinden bara har en kalv kan bero på att hon är ung och har kalvat för första gången. Som regel föder en fullvuxen hjorthind två kalvar varje år. Om hon har fött två kalvar så har den andra kalven tagits av lo som lever på den stora ön året runt, eller så har någon besökande varg tagit den andra kalven. Under våren och sommaren tar de stora rovdjuren hjortdjurens kalvar i första hand, relativt lättfångade som de är.
Så här långt har hinden i alla fall lyckats med sin förökning och kan, om allt går väl, övervintra på ön tillsammans med sin kalv, samtidigt som två nya kalvar växer till sig i hennes livmoder för att födas på försommaren nästa år. Att hon blir betäckt under den höstliga brunsten ser nog den uppvaktande bocken till. Det är hans viktigaste uppgift här i livet och han ger sig inte förrän betäckningen är avklarad. Under hindens högbrunst då ägglossningen sker betäcker bocken hinden så många gånger han orkar. I bästa fall och med god tur i gläntan där hjortstigen går fram och viltkameran är beredd att fånga händelsen på bild.
Den ensamma räven som tassat över gläntan vid fem olika tillfällen, under fyra nätter och en kväll, har inte låtit sig störas av det infraröda ljuset under nätterna. Första gången har han, på rävars försiktiga vis, stannat till och betraktat det infraröda ljuset för att sedan tassa vidare mot kameran som han passerat på hjortstigen. Det var ingenting farligt med det ljuset har räven konstaterat för att återkomma en annan natt, vid fyra tillfällen med fem dagars mellanrum.
Han är regelbunden i sina vanor, den kloka räven, när han kommer ut på udden för att om möjligt hitta något att fylla sin hungriga mage med. I första hand bär under hösten så länge det finns några bär kvar i markerna. Eller så har han tur och hittar ilandspolade spiggar som levt sitt korta liv och dött av ålderdom nu på hösten. Spiggar är bra föda för räven, protein- och fettrika som de är även när de dör. Räven kommer säkert att återkomma på viltkamerans bilder, liksom vitsvanshjortarna. Kanske det blir en fortsättning på berättelsen i den mörknande hösten?
Text och foto: Hans Hästbcaka
Kirjaudu sisään jättääksesi kommentin.