Hans Hästbacka: VINTERTRUTAR

För en tid sedan var jag ute på isarna i Molpe skärgård tillsammans med yrkesfiskaren Ulf Granqvist. Vi körde västerut från byn med snöskoter, till isvidderna i den öppna mellanskärgården norr om Halsön i Korsnäs och öster om Molpegrunden. I fjärran syntes Svettgrunds låga profil, söder om Molpegrunden. Att det var Svettgrund, eller Spiron i folkmun, syntes på den rombformade båken på det långsträckta grus- och stenskäret, som kantig i siluetten avtecknade sig mot den grå himlen.

Den rombformade båken är unik i sitt slag i Finland, byggd 1860 och höjer sig 20 meter över skäret tack vare sina långa snedställda ben av grånat och tättvuxet virke. Sedan båken byggdes har landet höjt sig ur havet närmare en och en halv meter. Och båken står kvar för all framtid, museal och skyddad som den är tack vare sin höga ålder och sin unika arkitektur. Den får givetvis underhållas och repareras vid behov men utan att båken förändras till utseendet.

Januaridagen var grå utan en skymt av solen de tre första förmiddagstimmarna. Sedan blev det bättre med en solglimt mitt på dagen. Ett envist molntäcke drev sakta över skärgårdslanden och isvidderna, som så många andra januaridagar. Vi körde bort till en lång rad med höga björkruskor, som pinnade snett västerut med riktningen ställd på Svettgrund. Här var nätraden, som Ulf skulle vittja på abborrar och sikar, och de obligatoriska norsarna som hade sällskap av enstaka mörtar. Norsen och mörtarna fick ligga kvar på isen intill vakarna.

Skräpfisken som får ligga kvar på isen går inte till spillo. Det ser alla trutar och havsörnarna till. Trutarna lever kräsligen på norsarna och örnarna tar hand om mörten och de enstaka sikar eller abborrar, som dött i näten och inte duger till människoföda. Att nors och mört är skräpfiskar är ett modernt påfund. I äldre tider var de båda fiskarterna uppskattade matfiskar, så som all fisk i en fattigare tid. Men dagens konsumenter vill abborr- och sikfiléer, inte norsar att koka eller steka eller mörtar till saltning och fiskbullar. Både till smaken och näringsinnehållet försvarar norsen och mörten sin plats väl i konkurrens med abborre och sik.

Men i dag får alltså norsen för det mesta ligga kvar på isen och det passar de övervintrande trutarna utmärkt. Ju mer nors trutarna får, desto mindre energi behöver de lägga på att spana av isfria havsvidder på jakt efter spiggar som finns där ute någonstans, samlade i stora stim som under dagarna stiger upp till ytan och är lättfångade byten för de övervintrande trutarna och måsarna. Visst klarar sig måsarna och trutarna på spigg även i dag, för spiggen är en fet och näringsrik liten fisk, men måsfåglarna är, liksom kråkfåglarna, kvicka att lära sig nya och lättare sätt att livnära sig på. De har många yrken på samma gren som de lever på, och klarar sig bra i människans sällskap eftersom människan i sin verksamhet bjuder på ett flertal försörjningsmöjligheter.

Mink- och rävfarmer har försörjt många måsar och trutar under vintrarna, så länge fåglarna kom åt farmdjurens mat uppe på burtaken och spillet nere på marken. Och det fettdrypande sågspånet, som uppstår under pälsningen, slukar de begärligt om det slängs ut i en hög i det fria, för fett är en bra energikälla. På 1900-talet fanns det därtill en avstjälpningsplats i varje by, där en hel del ätbart fanns i avfallet och där de stora trutarna även högg in på välgödda och oförsiktiga råttor. I dag hör de öppna avstjälpningsplatserna till en svunnen tid, till all lycka, men Stormossens avfallscentral i Korsholm utanför Vasa lockar till sig både måsfåglar och kråkfåglar under vintern. Det finns ju ett och annat att plocka åt sig för de allätande fåglarna under processernas gång på Stormossen.

Medan Ulf vittjade det första nätet, började trutarna samlas på isen. I gråmönstrade grupper stod de snart uppradade med fronten vänd mot vinden. Fåglar vill inte att vinden skall blåsa in i dun- och fjäderdräkten och oreda den. Och så är det också lättare för fåglarna att hålla balansen i motvind. Under vintern är fåglarna extra noggranna med att vända sig mot vinden, för vintervindarna blåser snabbt varmluften ur fjäderdräkten, om fåglarna står vända i medvind. I fåglarnas dun- och fjäderdräkt stannar luften kvar och värms upp av kroppen. Ju kallare det är, desto mera burrar fåglar upp sin dundräkt för att dräkten skall innehålla mera luft. Dunen och fjädrarna bildar tillsammans med den uppvärmda luften världens bästa isolering mot kölden. Det vet alla som använder luftigt dunstoppade ytterkläder.

När Ulf hade vittjat det första nätet och plockat abborrar och sikar i en låda, körde han bort mot följande vittjningsvak. Då blev det liv i de väntande trutarna, som kom flygande på bred front för att samlas i en stor flock ovanför norsarna på isen. När den första truten sänkte sig ner mot norsarna, föll hela trutflocken ner över fisken i en trutklagande och vingpiskande röra. Här gällde den starkastes och snabbastes rätt. De försiktiga och långsamma blev helt utan vid den första vaken, men deras stund skulle komma så småningom, när många av trutarna hade fyllt krävan med norsar och var nöjda för dagen.

Jag gjorde mitt bästa för att fånga trutarna på bild i den grå vinterdagen. Det blev grått i olika nyanser och mängder med flaxande trutvingar på bilderna. När trutarna hade slukat norsarna, landade de på isen för att vänta på nästa portion norsar. Det här var bara början på förmiddagens fisk-kalas. Det visste trutarna och bidade sin tid på isen. Merparten av trutarna var gråtrutar, äldre gråtrutar med dräkten inte helt utfärgad ännu och så helt utfärgade trutar med rena färger. De helt utfärgade gråtrutarna är fyra år och äldre, könsmogna fåglar som normalt häckar varje sommar. Bland de många gråtrutarna fanns också fjolårets unga trutar, gråbrunspräckliga i sina fjäderdräkter och målbrottsgnälliga i rösten.

Gråtrutarna var inte ensamma. De hade sällskap av ett flertal havstrutar. Könsmogna havstrutar med svarta vingar och en orange fläck på undre näbbhalvan. Den orange fläcken är typisk för alla könsmogna trutar och en nog så viktig färgfläck på trutnäbben. Den fläcken pickar ungarna på, när de tigger mat av sina föräldrar.

På tre olika platser satt ensamma havsörnar och spanade in allt som hände vid nätraden. De såg ut som små väntande gubbar på isen, till synes försänkta i grubblande väntan. Men örnarna såg allt och visste, när det var dags att lyfta från isen för att få sig en fisk. Havsörnen har, som alla rovfåglar, en utomordentlig syn och ser en kvarlämnad fisk på en kilometers håll. Deras syn har allt från en skarp närsyn till en lika skarp kikarsyn.

När vi hade förflyttat oss två nätrader bort, kom två av örnarna flygande. På isen låg en död sik som trutarna inte hade slukat och som den ena örnen med lätthet plockade upp från isen. En tredje havsörn började förfölja en gråtrut, som hade slukat en mört och som nu flög undan örnen med stor hastighet. Men havsörnen var snart i fatt truten som tvingades spy upp mörten, som dansade fram på isen av bara farten. Havsörnen landade på isen och åt upp mörten, styckade den i lämpliga bitar som snabbt försvann i det gula näbbgapet.

Det är rent fantastiskt, hur väl en havsörn kan se vilken trut som sväljer en mört eller annan större fisk i en svärm på femtio eller hundra trutar. Det slår aldrig fel att örnen skulle mista sig. Den väljer alltid rätt trut och tvingar den ut ur flocken och så börjar det snabba förföljandet. Trutarna har varit med om detta många gånger och vet att de endast kan rädda sig genom att spy upp fisken. Det är inte värt att riskera livet för en mört eller en död sik, för det finns ju mera norsar att hämta om en stund. Och norsar kommer det tillräckligt på de fintrådiga näten för att mätta vinterdagens många trutar, som ger liv åt isvidderna och den grå dagen.