Sommardagen är på sitt bästa, när jag kör ut mot västkusten för några fotodagar på skären. Lämpligt varmt med ett slöjat solljus som tränger ner genom ett tunt molntäcke. I en nerförsbacke med skog på vänster hand och en vidsträckt och frodigt grön vallodling på höger hand får jag syn på ett tranpar med två halvvuxna ungar. Tranorna går med avmätta steg på vallodlingen och plockar i sig insekter och maskar.
Jag stannar på avfarten till vallodlingen, utanför själva vägbanan, och vevar ner sidofönstret. Tranföräldrarna tittar som hastigast upp och granskar skarpögda bilen som stannat, säger något åt sina ungar, och går i sakta mak bort från vägens närhet med ungarna mellan sig. Så är det alltid, när man stannar på vägrenen för att betrakta fåglar eller däggdjur som håller till på någon odling. Bilar som stannar är suspekta, inget att lita på. Så länge bilarna susar förbi är allt som det skall vara och ingenting att oroa sig för.
På den vidsträckta vallodlingen känner sig tranorna tillräckligt trygga och rusar inte in i skydd av skogen. Här har de hållit till sedan de anlände en dag i april, till sitt invanda revir som de hållit besatt under de tre senaste åren. Den stora bobalen har alla år legat i skogsbrynet på andra sidan vallodlingen, med omedelbar närhet till alla småkryp på odlingen, och den skyddande skogen att fly in i vid behov. Att röra sig i skogen är på intet sätt främmande för tranorna, trots att de föredrar den öppna terrängen som odlingar och myrar där de lätt upptäcker sina främsta fiender: räv, lo, varg och järv som emellanåt strövar genom deras revir.
Räven brukar de klara av utan större svårigheter, högbenta och dolknäbbade som tranorna är. Men tranornas ägg och ungar går inte säkra för en hungrig och jagande rävhane. Vid sådana tillfällen får tranorna lov att ta fram både mod och aggressivitet för att försvara sin avkomma. De stora rovdjuren är en annan femma, för både lo, varg och järv tar både ägg och ungar trots de vuxna tranornas högljudda protester och hotfulla anfall. Även de vuxna tranorna är välkomna byten för de stora rovdjuren, som inte drar sig för att döda en trana om och när de lyckas överraska en trana i ett obevakat ögonblick. Men till det krävs det både tur och snabbhet, för tranan är vaksam som få och har en god utsikt över omgivningen, högbent och långhalsad som den är.
Tofsviporna, som spelflög över vallodlingen i april och värpte ägg i djupt svarvade boskålar i den spirande grönskan, är borta för denna sommar. Tranorna har ätit upp äggen och de få ungar som kläcktes i maj. För viporna och eventuella storspovar på vallodlingar, där tranor häckar år från år till år, är tranorna ett verkligt gissel. Tranorna är allätare som gärna drygar ut den vegetabiliska sidan av födan med grodor, smågnagare, harungar, fågelägg och fågelungar. Det här är en sorlig sida av tranornas liv i dag. I takt med att tranorna blivit allt fler, har många tranor slagit sig ner i odlingslandskapet, där de går hårt åt tofsvipor och storspovar genom att äta deras ägg och ungar. Vipor och spovar som annars också lever ett bekymmersamt liv i det mekaniserade och kemikaliserade odlingslandskapet.
Under de senaste årtiondena har tranbeståndet i Finland ökat avsevärt. I södra Finland har tranbeståndet ökat sjufalt under tidsperioden1984-2017. I norra Finland har ökningen varit trefaldig. I Pertti Koskimies faktarika och omfattande fågelatlas ”Suomen linnut. Suuri lintukirja”, utgiven 2019, uppges tranbeståndet i vårt land bestå av mellan 35 000 och 45 000 par, plus ett okänt antal ungfåglar som ännu inte nått könsmogen ålder. Någon avmattning i ökningen har inte konstaterats, så det häckande beståndet närmar sig 50 000 par.
Det är tydligt att tranorna har sin storhetstid nu på 2000-talet. Det finns flera orsaker till detta. Den främsta är den långvariga fredning som tranan åtnjutit och fortfarande åtnjuter i hela Europa. Tranan är inte längre skygg för människan och kan både häcka och söka föda i närheten av bebyggelsen. Vidsträckta spannmålsodlingar i Finland och övriga Europa erbjuder gott om föda under hösten på tröskade fält och på vårens stubbåkrar. På de stora övervintringsplatserna i södra Europa skyddas tranorna aktivt från störningar och matas på utvalda platser för att hålla dem borta från oskördade och nysådda fält. Och så är tranan av naturen en allätare som ger den ett brett och rikt födoval.
Tranor lever i nära parförhållanden och betar ofta tätt tillsammans.
Det välbekanta tranparet intill Skärivägen har inga ungar i sommar, kanske räv eller havsörn tagit dem.
Tranparet på den stora vallodlingen vandrar i sakta mak bort från vägens närhet med ungarna mellan sig.
Tranans dolkformade näbb är ett bra försvarsvapen och ett effektivt redskap att hugga grodor, fiskar och fågelungar med.
Tranor har alltid funnits i skärgården, men i dag hemsöker vissa tranpar skärgårdsfåglarnas häckningsskär.
På många håll i Europa har vårens, höstens och vinterns flockar av tusentals tranor blivit en stor sevärdhet som allt fler människor vill uppleva. Vi har höstens transamling på Söderjärden i Solf-Sundom i Österbotten och i Sverige finns Hornborgarsjön med sin stora transamling på våren. I Frankrike och Spanien finns platser med tiotusentals övervintrande tranor och med en växande tranturism. Den europeiska tranan har slagit genom på bred front och bjuder många människor på storslagna naturupplevelser som var otänkbara på 1900-talet.
När jag några timmar senare vikar av från Strandvägen och kör längs Skärivägen ser jag ett tranpar på en relativt nyskördad vallodling. Bakom de ståtliga tranorna ligger några grågäss och vilar. Gässen har betat av vallen och har nu all tid att vila och smälta vallens näringsrika gräs. Det här tranparet har inga ungar. Ungarna har blivit byten för räv eller havsörn, eller så har lodjuret som håller till i trakten tagit tranungarna.
För tranorna är förlusten av årets ungar en sorlig händelse som de genomlidit på tranors sätt. Tranorna har ett starkt känsloliv som de speciellt på våren ger utlopp för med ljudliga trumpetstötar i vårdagarna. Nu får de gå sysslolösa under resten av sommaren, fram till höstens stora transamling då flocklivets många sidor sätter liv och ljud i alla tranor.
I skärgården har det alltid funnits häckande tranor, där mosaiken av myrar, flador, fiskförande bäckar, sjöar och stränder på de skogklädda öarna är en bra häckningsmiljö för tranor. Att tranorna ökat i antal både syns och hörs även i skärgården. Där jag på 1900-talet lyssnade till tre ropande tranpar från egen stugstrand i aprilvåren, hörs i dag fem eller sex par ropande tranor i olika väderstreck.
Det är i och för sig en glädjande utveckling, att det finns vissa fågelarter som klarar sig bra i dagens alltmer människodominerade värld. Men liksom på fastlandet med sina lidande tofsvipor och storspovar har de allt fler tranorna även i skärgården en mörk sida. Inte så att tranorna på de skogklädda skärgårdslanden skulle gå åt sina bytesdjur mera än tidigare. Tranparen har sina givna revir som de försvarar mot andra par, men det finns idag vissa tranpar som har börjat hemsöka skärgårdsfåglarnas häckningsskär under våren och sommaren, med förödande konsekvenser för tärnor, måsar och labbar.
På de trädlösa skären, som brukar hysa kolonier av häckande tärnor, måsar och andra fåglar, vandrar de här tranparen fram med bestämda steg och skarp blick. Varje ägg och varje unge tranorna hittar slukar de med stort begär. Äggen och ungarna är ju en förstklassig föda för tranorna, som kan ödelägga skärgårdsfåglarnas häckning år efter år. Det finns nog av fiender för skärgårdsfåglarna utan tranorna. Mink och mårdhund är svåra marodörer i utskärgården, men de kan och får fångas och avlivas året om i naturen och det underlättar livet för skärgårdsfåglarna.
Även räven lever gott på fågelägg och fågelungar i skärgården, om de inte hålls i schack av människan genom normal jakt. Och så finns det havsörnar som tar sin del, plus den relativt nyligen återkomna uttern. Jakttrycket från de här predatorerna är med andra stort och man tycker nog att tranorna kunde hålla sig borta från utskären. Med de har vingar och frihet som alla andra fåglar och lever sitt liv på tranors vis.
Text och foto: Hans Hästbacka
