Vi har fyra doppingarter i vårt land: skäggdoppingen som är den talrikaste och mest kända av doppingarna, gråhakedoppingen som kommer på andra plats och är mer undanglidande i sitt uppträdande, svarthakedoppingen som är färggrann och välkänd för en del och slutligen smådoppingen som är liten som en björktrast och sällsynt häckande i sydvästligaste Finland.
Skäggdoppingen trivs i många slags vatten där vass och säv växer och ger ett gott skydd åt det flytande boet. Alla doppingar bygger flytande bon av gammal vass, säv och andra vattenväxter, gärna inne bland uppväxande vass och säv som ger ett någorlunda skydd mot äggrövande kråkor och besvärande sjögång. Det flytande boet är ett måste för doppingarnas fötter sitter långt bak i kroppen och gör det omöjligt för doppingarna att röra sig på land, medan det flytande boet gör det möjligt för doppingarna att hoppa upp i boet direkt ur vattnet.
Skäggdoppingen vänjer sig snart vid människans närvaro i båthamnar och städernas vassvikar intill strandpromenader och låter sig betraktas på ganska nära håll. Det gör inte gråhakedoppingen som häckar mera avsides och för det mesta håller sig i skymundan av vass och stenar, när människan är i närheten. Men han är högljudd som få andra fåglar, när han ropar in sitt revir och håller på med sitt frieri. Grova och hårda grymtningar, stötvisa hö-hö-hö läten och utdragna grisgrymtningar som hör vida omkring. Råkar man ha ett par häckande gråhakedoppingar i närheten av sin sommarstuga blir man högljutt påmind om gråhakedoppingens närvaro. De ljuden kan man inte ta miste på.
Svarthakedoppingen, som är betydligt mindre än både gråhakedoppingen och skäggdoppingen, är en skön skapelse med kroppens myrbruna och brunmörka färger krönta av huvudets svarta kindskägg, gulflammande tofsar på huvudets sidor och de röda ögonen. Svarthakedoppingen häckar liksom skäggdoppingen gärna i omedelbar närhet till livliga kolonier av måsar och tärnor, som ger ett effektivt flygskydd mot kråkor och trutar. Men han kan häcka i mindre dammar och gamla, vattenfyllda sandtag – och i småbåtshamnar där han snart blir en välbekant fågel för många båtägare. Linné kallade honom ”fjorna” efter sin Lapplandsresa 1732 som han avslutade genom att återvända söderut via Österbotten, där han snappade upp det lokala namnet hos någon fågelkunnig präst eller läkare.
Alla doppingarter lever på småfisk, vattenlevande insekter och mindre kräftdjur. Smådjur som det brukar finnas gott om inne bland vass och säv och längs stränderna. De vackert svartgrårandiga ungarna brukar åka snålskjuts på den ena förälderns rygg, åtminstone under sin första levnadsvecka, och blir samtidigt matad av den andra föräldern. Och det är ju en näpen sommaridyll i doppingarnas värld. Inne bland förälderns ryggdun är de värnlösa ungarna samtidigt skyddade mot jagande trutar och lurande gäddor, och följer helt behändigt med inne bland dunen när föräldern dyker för att undgå någon hotande fara.
Varje majvår och junisommar brukar jag hälsa på stadens skäggdoppingar, när jag är i Vasa för Naturväktarna sändningen i radion. För här i Vasa finns det ett par ställen, där de brunskäggiga och svarttofsade doppingarna är vana vid människornas kommande och gående. Mitt favoritställe är den lilla vass- och sävbevuxna viken mellan Vasa Centralsjukhus och Sandviken med en lämplig parkeringsplats intill viken.
Vattenmiljön är som den är i viken. Ett gråsmutsigt och föga tilltalande innervatten, men doppingarna bryr sig katten i det, för viken är skyddad för alla hårda vindar och sjögång som kan förstöra de flytande bona. Här finns det begärliga vasskanterna och sävruggarna där skäggdoppingarna bygger sina bon och så växer det fläckvis med vit näckros i viken. När ungarna väl är kläckta kan doppingföräldrarna ta ungarna på ryggen och simma bort från viken för att föda sig själva och ungarna längs de vassiga stränderna i Södra Stadsfjärden.
I fjol besökte jag viken vid ett par tillfällen i maj och juni, då skäggdoppingarna byggt sina bon och inlett äggläggingen. Honan värper mellan tre och sex ägg, som till en början är vita och lyser på långt håll. Men efter en tid färgas äggen mer eller mindre bruna av de ruttnande vattenväxterna i bort. Alltid när den ruvande fågeln tänker lämna boet täcker hon nogsamt över äggen med en del av bomaterialet. Det är bara när doppingen helt plötsligt blir skrämd av boet som äggen inte täcks över och kan synas på långt för skarpögda kråkor.
Svarthakedoppingen är mindre än skäggdoppingen och samtidigt den färggrannaste av våra doppingar.
När skäggdopping ligger och putsar sig på vattnet, vänder han ibland den sidenvita buken helt ur vattnet.
Alla doppingar bygger flytande bon i vasskanter och sävruggar. Det måste de göra för att kunna hoppa upp i boet från vattnet.
Skäggdoppingen är skarpnäbbad med svarta och roströda kindskägg och en svart och tudelad hjässtofs som ibland höjer sig över huvudet.
Här i den lilla viken mellan sjukhusområdet i Vasa och Sandviken brukar skäggdoppingar häcka och låter sig inte störas av förbipasserande människor.
Många skäggdopingpar i skärgården brukar häcka för sig själv, som solitära par, men i den lilla viken i Vasa hade fem par slagit sig ner och bildat en liten koloni. Efter vårens intensiva parbildning och allmänna träta hade doppingparen valt sin egen boplats en bit från varandra, inne bland uppväxande sävruggar eller vid en utvald vasskant. Alla par hade redan byggt sina bon färdiga eller höll på med de sista transporterna av vattenväxter till de flytande bona.
Ibland låg en dopping i skarp profil ute på det grågrumliga vattnet med den långa och kraftiga näbben som gott artkännetecken. Under lugna stunder är de svarta och roströda kindskäggen och den svarta, tudelade hjässtofsen lagda till rätta, men under den intensiva pardansen reser sig både kindskäggen och hjässtofsen och ger skäggdoppingen ett helt annat utseende. Utslagna är både skägg och tofs iögonenfallande prydnader hos skäggdoppingen och spelar en viktig roll i den rituella pardansen. En skäggdopping utan kindskägg och hjässtofs har inget att hämta på frierimarknaden.
När någon av de vilande doppingarna, för stunden fri från ruvningsplikter eller transport av bomaterial, började putsa sin fjäderdräkt och vände buksidan upp ur vattnet, förvandlades den brungråsvartfärgade fågeln till en sidenvit uppenbarelse. Buken och halsen är rent vita och lyser på långt håll, när doppingen vänder buksidan till. Det är förstås en stor fördel för en dopping, eller en simand av något slag, att ha ljus undersida. En sådan undersida avtecknar sig mot ljuset över vattnet betydligt mindre än en mörk undersida och är svår att upptäcka för en fisk eller dykande mink.
Den invasiva arten mink, som så olyckligt kommit till Finland via minkfarmningen, är som för så många andra skärgårdsfåglar ett svårt gissel för skäggdoppingarna. Att det finns mink i Vasa är en självklarhet och de jagar förstås längs stränderna nattetid. Här är doppingarna på sina flytande bon speciellt utsatta för de jagande minkarna. Hinner den ruvande fågeln hoppa av boet och dyka undan blir äggen i alla fall uppätna av minken. Även uttern, som återkommit på bred front till våra skärgårdsvatten, äter gärna fågelägg som omväxling till den huvudsakliga fiskdieten. Men uttern jagar inte aktivt doppingar och änder som minken gör.
Hur det egentligen gick för skäggdoppingarna i den lilla viken vet jag inte, men när jag besökte viken en tredje gång var alla doppingar försvunna och bona tomma. Ruvningstiden för skäggdoppingen är tre veckor, kanske doppingarna kläckt sina ägg i normal ordning, eller hade månne någon mink upptäckt den lilla doppingkolonin och plundrat alla fem bon på de läckra äggen? Om minken varit i farten hade nog doppingarna flytt bort från viken och byggt sig nya bon på tryggare platser i de vidsträckta vassarna i Södra Stadsfjärden.
Text och foto: Hans Hästbacka
