Finland var under åren 1809-1917 ett storfurstendöme under ryskt förmyndarskap, till en början med egna lagar och egen förvaltning som ett levande arv från den svenska tiden. Med tiden kom den nationella autonomi och de egna lagarna att beskäras allt mera av Ryssland, men det hela slutade lyckligt genom Finlands lösgörande och självständighet från Ryssland 1917.
Storfurstendömet Finland hade fem olika regenter under den ryska tiden: Alexander I, Nikolaj I, Alexander II, Alexander III och Nikolaj II som alla mer eller mindre intresserade sig för den finska kulturen och naturen. I det nuvarande landskapet Södra Karelen har de ryska kejsarna lämnat efter sig både kulturhistoriska och naturhistoriska minnen, som vi i augusti passade på att bekanta oss med under några dagars vistelse i landskapet.
I den här artikeln kommer de kejserliga minnena inte i historisk följd utan som de dök upp under resans gång. I Heinola ville vi naturligt nog bekanta oss med landets största träd, Tsarpoppeln som stor och dominerande växer i stadens strandpark. Man har av förståeliga skäl hedrat trädet med egennamnet Tsarpopplen, trots att trädet samtidigt hör till underarten tsarpoppel som framodlats i Ryssland från den vanliga poppeln.
Ingen vet med säkerhet när poppeln planterades i Heinola på kejsarens order, tillsammans med en rad andra popplar, men det skedde någon gång mellan slutet av 1800-talet och 1900 jämnt. Det rekordstora trädet har med andra ord en ålder på mellan 125 och 175 år. Vi kan nöja oss med en kompromiss på 150 år, det låter bra och passar in på den snabbväxande poppelns nuvarande storlek och volym. Just det här trädet plus en annan av de planterade popplarna i den kejserliga strandparken överlevde den stora översvämning som drabbade Heinola 1901. En katastrofal översvämning som nådde ända upp på stadens torg.
Det är lätt att bli imponerad av Tsarpoppeln, som har ett midjemått på ca 670 cm, är 35 meter hög med en kronbredd på 34 meter. Trädets volym har beräknats till omkring 30 kubikmeter, en siffra som kanske inte säger så mycket för en vanlig trädälskare. Men den, som sysslar med ved och värmer upp sitt egnahemshus med ved, vet att 30 kubikmeter torr ved räcker till för att värma ett normalstort egnahemshus under ett och ett halvt år. Det är förstås en hädisk tanke att förvandla Tsarpoppeln till brännved och det kommer nog aldrig att ske. Tsarpoppeln är Heinolas stolthet, fredad från all påverkan, och står stadigt förankrad på sin växtplats. Nere på marknivå har trädet en omkrets på nio meter.
I Kotka passade vi på att besöka Kejsarens fiskestuga, som finns belägen vid Langinkoski i det östliga utloppet av Kymmene älv, som häpnadsväckande nog har sina källor i Pihtipudas, den nordligaste kommunen i landskapet Mellersta Finland. Källvattnets väg är lång och går, utspätt till oigenkännlighet, via ett flertal sjöar innan det brusar ner för Langinkoski fors där den kejserliga stugan finns.
Det var Alexander III som såg till att fiskestugan blev byggd. Han hade besökt den vackra forsen och fängslats av det givande laxfisket i forsen. Och vem skulle inte ha blivit det på 1880-talet, då våra älvar och åar var oförstörda och hyste rika stammar av vandringsfiskarna lax, havsöring, sik och nejonöga? Alla var de attraktiva fiskar för lokalbefolkningen, kyrkan och kejsaren. Här gjorde kejsaren slag i saken och lade beslag på fisket i Langinkoski, samtidigt som han bad att myndigheterna i Storfurstendömet Finland skulle bygga honom en fiskestuga vid forsen.
Bygget inleddes sommaren 1888, med två av landets främsta arkitekter som huvudansvariga för bygget och inredningen, och skickliga timmermän som stod för det fina hantverket. Följande år invigdes fiskestugan med pompa och ståt och kejsaren lovprisade vad han såg. Fram till år 1894 ankrade den kejserliga lustjakten Tsarevna varje sommar utanför Langinkoski för några dagars vistelse på platsen. Alexander III tyckte om att kryssa omkring i Finska viken under somrarna och kunde vid Langinkoski leva ett bekymmersfritt familjeliv, och samtidigt aktivt delta i laxfisket som tre ryska fiskare skötte om, med boende i egen fiskarstuga strax intill forsen. Fångsterna av lax, sik och nejonögon transporterades till S:t Petersburg för försäljning. En liten men anmärkningsvärd merinkomst till kejsarfamiljens stora förmögenhet.
I Heinola växer landets största träd, Tsarpoppeln med en diameter på omkring 770 centimeter i brösthöjd. Tsarpoppeln är stadens skyddade stolthet.
Insekter av många arter nyttjar ofta näckrosblad att sitta på som det här paret av rödögd flickslända.
Den största lax som fångats vid Langinkoski lär ha vägt 35,6 kilo. Den fångades 1896 med kastnot av den lokala fiskaren Aukusti Hintikka.
Den sju kilometer långa åsen Punkaharju hör till Finlands nationallandskap. Det var Alexander I som lade grunden för skyddandet av den mäktiga rullstensåsen genom att förbjuda all trädfällning och svedjebruk på åsen 1803.
Ställvis är den trädbevuxna åsens sidor både höga och branta med sköna vyer av det omkringliggande sjölandskapet. På östra sidan ligger sjön Puruvesi som har det största siktdjupet av landets alla insjöar.
För att vara en rik kejserlig familj levdes livet vid Langinkoski enkelt och utan större ceremonier. Kejsarinnan, som var prinsessan Dagmar av Danmark, lär ha varit en god kock med en utsökt laxsoppa som specialitet. Men så hade hon också pinfärsk lax från den brusande forsen att utgå från, och ett helt batteri av kryddor på lustjakten att välja bland för att smaksätta soppan.
När Finland blev självständigt 1917 övergick den kejserliga fiskestugan i statens ägo, som kom att nyttjas som sommarstuga av statsledningen tills stugan blev museum 1933. Sedan flera år är fiskestugan med det omgivande och fredade älvlandskapet ett av Kotka stads främsta kulturminnesmärken och sevärdheter. Langinkoski är i dag en fridfull och fredad nationalpark, sedan 2018 under Finlands nationalmuseums skyddande paraply, dagligen öppet för allmänheten under juni, juli och augusti.
Vi följde kejsarna i deras fotspår till den vackra och berömda Punkaharju åsen, ett av landets nationallandskap. Förvisso har ingen av de ryska kejsarna varit med om att skapa den sju kilometer långa åsen som i århundraden varit de vilda djurens och människans naturliga vandringsled. Det var den senaste istiden som skapade åsen, men det var Alexander I som såg till att rullstensåsen, som var en viktig förbindelseväg mellan Viborg och Olofsborg, började skyddas. Alexander I förbjöd 1803 all trädfällning och svedjebruk på åsen, nog så viktiga förbud för att bevara den natursköna åsen.
Åslandskapet inlöstes av staten 1843 och blev en skyddad kronopark, samtidigt som man började utveckla turistservicen och bland annat byggde det berömda Statshotellet som stod färdigt 1845, som snart förstorades för att betjäna det växande antalet besökare. I närheten av Statshotellet byggdes en skild villa för kejsarinnan, Kejsarinnans villa som stod färdig 1898.
I oktober 1990 godkände riksdagen grundandet av Punkaharju naturskyddsområde, där det gamla trädbeståndet sköts och vårdas och framför allt skyddas mot all mänsklig påverkan. Och det markslitage som en långvarig turism förorsakat har man lyckats mildra. Sedan många år går den nyare landsvägen och tågbanan för nyttotrafik strax öster om själva åsen, något som har räddat åsen på ett avgörande sätt. Den gamla vägen längs åsen finns naturligt nog i behåll, asfalterad och väl underhållen för att betjäna den relativt måttliga strömmen av bilburna turister, eller långväga cyklister som på flera sätt passar bättre in i bilden än bilarna.
Vi hade tur med vädret när vi besökte Punkaharju åsen, soligt och vackert sommarväder, och så var den riktiga turistsäsongen förbi. Vi bilburna turister var lätträknade under vårt besök, så det fanns gott om plats på vägen och parkeringsfickorna med en storslagen utsikt över det sjödominerade landskapet. På sitt smalaste ställe är åsen låg och under tjugo meter bred. På andra ställen av åsen är bredden 150 meter och höjden 25 meter. Variationen i åsens geografi är med andra ord stor, och det ger den landskapsskådande och fotograferande besökaren många tillfällen att uppleva Punkaharju åsen och sjölandskapet med stor behållning.
Text och foto: Hans Hästbacka
