Vi besökte Helsingfors i slutet av april månad, medan nordanvinden ännu svepte ner över landet. En nordanvind som effektivt bromsade upp vårens framfart, från de sydligaste kusttrakterna och norrut så långt landet sträcker sig. När den här texten går i tryck har den utlovade sydliga vinden med sol och värme säkerligen famnat Nyland och fortsatt sin färd upp genom landet och vidare norrut. Då kommer äntligen näktergalarna tillsammans med svartvita flugsnappare, lövsångare, svalor och andra insektätare som bidat sin tid nere i Europa i väntan på tjänlig väderlek.
Vi anlände till Helsingfors under vitsippornas sköna blomningstid, och i de grönskande häggarnas tid med skirt gröna häggar i huvudstadens parker och andra grönområden. Vad vore majvåren utan alla de grönskande häggarna, och vad vore den varma försommaren utan häggar dignande under vita blomklasar medan näktergalarnas smackande och visslande starka sång ljuder inne i blomdoftande häggar?
Jag besökte flera exkursionsmål tillsammans med min mångåriga kompis Johan som har starka rötter i både Helsingfors och Korsnäs, som både har mycket att ge den naturintresserade. Vårt första mål var Rutiån inne i staden. En å vars namn varit nog så betecknande med tanke på åns långvariga förnedringstillstånd i en stad som ständigt växer, och där åar och bäckar länge varit avfallsdiken för diverse avfall som stadens befolkning producerat. Men alla rinnande vattendrag har en stark potential som sjöar och innanhav saknar.
De rinnande vattnen återhämtar sig förvånansvärt snabbt, när människan städar upp efter sig och inte längre använder bäckar och åar som transportleder för sitt avfall. Nytt och friskt vatten längre uppströms ifrån fyller snart bäcken eller ån med levande vatten som staden och stadens invånare kan vara stolta över och dagligen njuta av. Samtidigt återkommer det rinnande vattnets invånare, både när det gäller växter, insekter, fåglar och fiskar. Det rinnande vattnet har en stor läkningsförmåga.
Rutiån är en av Helsingfors sju stadsbäckar men en sammanlagd längd på 33 kilometer. Alla har de restaurerats under de 20 senaste åren och det med stor framgång. I dag leker havsöringen, som stiger upp i bäckarna under höstarna från havet, i sina nya hemvatten där nya öringyngel växer upp för att sedan vandra ut till havet. Som vuxna och lekmogna återvänder de överlevande öringarna till sina hemvatten för att föra sitt släkte vidare. Med tanke på att öringarna leker på hösten och rommen kläcks först på våren efter islossningen är stadsbäckarnas nya saga en verklig framgångssaga. Vattenkvaliteten måste vara i gott skick året runt i bäckarna, inte bara under öringarnas lektid på hösten.
Den mångåriga satsningen på stadsbäckarna har gett staden levande bäckar mitt bland alla höghus, asfalterade gator och ständigt brusande trafik, i en stadsmiljö som helt domineras av människan och hennes behov. De återuppståndna bäckarna har på ett lyckligt sätt även fött en formlig folkrörelse i Helsingfors, där många aktivt deltar i exkursioner längs bäckarna för att beundra de stigande havsöringarna och deras höstliga lek. Samtidigt blir bäckarna bevakade så att ingen kommer åt att fånga öringarna. Och det är säkert en nödvändighet, trots att allt fiske i stadsbäckarna är förbjudet. Tjuvfiskare har det funnits i alla tider.
De levande öringbäckarna i Helsingfors är en viktig faktor i stadsbornas allmänna hälsa, för över allt där människan har levande natur inpå hemknutarna mår människan bra. Det gäller i minst lika höga grad parker, strövområden och stadens närliggande skogar. Ju mera natur det finns i en stad desto bättre mår stadens invånare. Så sköter staden om sina invånare som inte behöver resa land och rike runt för att hitta levande natur att hämta krafter och livsglädje ur, som kontrast till vardagens enahanda och utarmande liv. Det är också ekologiskt förnuftigt när människa kan besöka levande natur inne i staden genom avkopplande promenader och cykelturer där trafiken inte dominerar. Samtidigt som staden skall trygga infrastrukturen och boendemöjligheterna skall den moderna staden även värna om stadsnaturen, och återställa den där naturen är förödd. Merparten av Finlands befolkning bor och lever ju i städer.
Nu gjorde vi ingen långvandring längs Rutiån som rinner upp i ett kärr i Gruvsta i Vanda för att efter flera kilometer tömma sitt vatten i Stora Hoplaxviken. Vi koncentrerade vårt besök till en kort del av det nedra loppet, där en stenlagd och vindlande fåra färdigställdes senaste höst för de stigande havsöringarna. Platsen ingår i en knappt två kilometer lång vandringsled där alla som vill kan ströva längs vattendraget, lätt och obehindrat på en trälagd och bred gång som följer bäcken åt i välskötta parkområden.
Den stenlagda sidobäcken är ett resultat av stor kunskap och obegränsad fantasi.
Häggarna hade slagit ut i skir grönska längs den bekväma vandringsleden vid ån.
Ända till senaste höst var öringarna tvungna att stanna i dammen nedanför vattenfallet.
Det höga vattenfallet i nedre loppet av Rutiån är ett effektivt vandringshinder för stigande havsöringar.
Vi besökte Helsingfors i slutet av april, under vitsippornas sköna blomningstid.
På den öppna platsen nedanför en gata, där ån rinner fram ur en välv betongbro, rinner vattnet över en vattenlipad klippa för att sedan kasta sig ner i ett lodrätt fall på tre meter. Det fallet är ett effektivt vandringshinder för de stigande öringarna, som tidigare samlades i den lugna dammen nedanför fallet utan att komma vidare. Men med kunskap, stor fantasi och utan förutfattade meningar har man lyckats bygga en stenlagd och vindlande lång fåra som sakta klättrar upp för branten vid sidan om det tvära vattenfallet.
Den konstgjorda bäcken, där vattnet strömmar fram bland stenarna, samtidigt som det vackra vattenfallet har bevarats, är inte bred men ändock tillräcklig för öringarnas framkomst. Genast när den konstgjorda bäcken öppnades i fjol höstas steg de första havsöringarna upp längs sidobäcken. Den stunden måtte ha varit en stund fylld av lycka och framgångens sötma för alla som varit med om att planera och bygga den konstgjorda bäcken. Det till synes omöjliga visade sig vara helt möjligt.
Den tidiga snösmältningen i mars månad i år och den efterföljande torra våren hade naturligt nog gett en låg vattenföring i Rutiån liksom i så många andra vattendrag. Men åns nederbördsområde är drygt 24 kvadratkilometer och det räcker gott till för att säkra en skaplig vattenföring i ån även under torrperioder. Det utströmmande vattnet var klart och friskt. När rikliga sensommarregn och höstliga störtskurar dränker nederbördsområdet med vatten fylls ån snart av lerfärgat vatten som ibland får ån att svämma över sina normala bräddar. Men det avskräcker inte de stigande havsöringarna, som bara väntar ut det största grumliga flödet för att sedan fortsätta sin vandring upp i ån.
När vattnet klarnar i Rutiån nästa höst och strömmar utför den konstgjorda bäcken kommer många stadsbor att kunna följa med de stigande havsöringarna, som i lekdräkt är vackert bronsfärgade och mönstrade av otaliga färggranna fläckar. De nystigna öringarna är till en början silverblanka men får snart den vackra lekdräkten. Det höstliga öringskådandet sker utan strapatser och under gemytliga kaffestunder vid bord och bänkar nedanför vattenfallet och intill den konstgjorda bäcken.
Text och foto: Hans Hästbacka
