Vi ser dem ibland när vi kör genom landskapet på våra färder mellan olika orter eller pendlar mellan den fasta bostaden och sommarstugan vid kusten eller ute i skärgården. Ibland står de på något kalhygge och betar av den rikedom på gräs, örter och unga lövträd som relativt snabbt växer upp på ett kalhygge. Ibland korsar de vägen med stor fara för sig själva och trafikanterna eller så samlas de på saftigt gröna vallodlingar eller grönskande broddåkrar för att äta förstklassig föda.

Sammantaget är de många till individantalet, de fyra hjortsdjursarter som vi har i vårt land: älg, vitsvanshjort, rådjur och skosgren. Ja, räknar vi med dovhjorten som finns utplanterad på ett par ställen i landet så är hjortdjuren fem till antalet. Men vi kan glömma dovhjorten i det här sammanhanget och i stället skärskåda de fyra andra.

Älgen och skogsrenen hör till de ursprungliga hjortdjuren i vårt land. Ser vi historiskt på de två stora hjortdjuren så vandrade skosgrenen allra först till Finland och övriga Norden i den vikande inlandsisens spår. Älgen kom i ett senare skede när växtligheten hade etablerat sig ordentligt och det fanns tillräckligt med löv-, ris- och gräsbete för älgen. Båda kom med tiden att bli viktiga bytesdjur för människan när även hon kom vandrande söderifrån och österifrån till de jungfruliga marker som inlandsisen hade skapat.

I skogrika områden blev älg och skogsren lika viktiga bytesdjur som säl och fågel ute vid kusten och i skärgården. Till en början påverkades inte älg och skogsren alltför mycket av den jagande människan. Människan var ett rovdjur bland de andra och tog av räntan som de, men när människan väl fått fotfäste i landet och bredde ut sig allt mera fick båda älg och skogsren vika undan. Skosgrenen jagades så intensivt att den försvann helt från vårt land i slutet av 1800-talet. För älgen tänkte det gå likadant – på 1920-talet fanns det endast ett par hundra älgar kvar i landet. Utan aktiva räddningsaktioner skulle även älgen ha utrotats i Finland. En utbredd tjuvjakt var på den tiden det största hotet mot älgens fortbestånd.

Det är svårt att föreställa sig de älgtomma markerna för hundra år sedan, nu när vi har en vinterstam på närmare 100 000 älgar i landet. Många faktorer har naturligt nog medverkat till älgens starka återkomst: stävjad tjuvjakt när det var som mest kritiskt för älgen, tamboskapens skogsbete upphörde så småningom och då behövde älgen inte längre konkurrera med kor, får och getter om födan, de stora rovdjuren var få – och när sedan kalhyggena började dominera skogsavverkningarna fanns det med ens gott om bete över allt i skogsmarkerna där kalhyggena dragit fram.

Skogsbruket odlar inte bara tall- och granplantor. I lika hög grad odlar skogsbruket älgar, vitsvanshjortar, skogsharar och sorkar. Kalhyggen med sin ört- och gräsflora och med alla uppväxande björkplantor och andra lövträdsplantor är ett rikt dukat bord för ett fåtal utvalda däggdjur. För älgen är tallplantorna därtill begärlig vinterföda, speciellt som de är odlade och välsmakande för älgen. Det är i grund och botten skogsbruket och majoriteten av skogsägarna som är ansvariga för att vi har så många älgar som vi har i dag.

Det är klart att älgjakten spelar en central roll när det gäller att hålla älgstammen på en rimlig nivå. Utan jakt skulle det gå verkligt illa även för älgen med överbete av markerna som följd och svältdöd för en del av älgstammen. De stora rovdjuren tar sin del av älgarna, speciellt varg och björn, men i dagens läge påverkar de stora rovdjuren älgstammen endast lokalt. En väletablerad vargflock tar i sitt revir på ca 1 200 km2 mellan 80 och 100 älgar per år när älgen är det viktigaste bytesdjuret. I delar av Finland med en stark vitsvanshjortstam har hjortarna blivit det viktigaste bytesdjuret för en del vargflockar.

Förutom de 100 000 älgarna vintertid finns det rikligt med hjortar och rådjur i markerna. Den senaste uppskattningen av hjortstammen gav en vinterstam på ca 120 000 hjortar och av rådjur finns det flera tiotusen. För de stora rovdjuren är det med andra ord dukat bord. Sällan har rovdjuren haft det så väl förspänt med bytesdjur som i dag. Bytesdjur som samtidigt har en god förökningsförmåga: både älg, vitsvanshjort och rådjur föder i snitt närmare två kalvar varje försommar.

Det som är bekymmersamt med de många älgarna och vitsvanshjortarna är det stora betestryck de står för i markerna. Det finns skogsområden där den naturliga föryngringen av asp, rönn och sälg, som är centrala trädslag i skogens ekosystem, inte längre lyckas på grund av älgarna som äter upp alla spirande plantor eller årligen hårt tuktar unga träd som inte har en chans att växa till sig. Det finns konkreta och talande bevis på detta: provytor på kalhyggen och frötallsområden som gärdas in och blir oåtkomliga för älgar och hjortar utvecklas till gröna oaser fulla av växande lövträd och tallplantor medan utanförliggande marker saknar lövträden. Det är inte bra med så många älgar i markerna – tallplantorna räcker mer än väl till för älgarna men lövträden slås ut.

Ett motsvarande betestryck står vitsvanshjorten för i hjortrika områden i landet. De allt för många hjortarna betar ner växtligheten i så hög grad att blommande örter och en del grässorter inte längre kan frodas och föröka sig. Samtidigt får egnahemshusområden och trädgårdar allt oftare besök av betande hjortar och de allt fler rådjuren som på en natt eller två ödelägger planteringar och jordgubbsland samtidigt som de sprider fästingar omkring sig som aldrig förr.

I dag kan man bara skaka på huvudet åt den korkade utplanteringen av vitsvanshjorten från Nordamerika till Finland på 1930-talet. Men på den tiden tänkte man inte längre än näsan var lång och blandade friskt in främmande djurarter i olika länders och kontinenters djurstammar, ofta med förödande konsekvenser för hela ekosystemet. I dag vet vi bättre och sysslar inte med dylik omstörtande verksamhet för djuren och naturen.

Men antalet vitsvanshjortar borde hållas på en betydligt lägre nivå än dagens, för att minska på betestrycket i naturen och i trädgårdar och för att minska på trafikolyckorna med hjortar inblandade. Även rådjuret som trivs gott i vårt land, speciellt i takt med de allt mildare och snöfattigare vintrarna, förökar sig ohämmat i nya marker utan rovdjur och jakt. Till skillnad från vitsvanshjorten som är en nordamerikansk art och inplanterad i landet har rådjuret vandrat in till Finland från två håll: sydöstifrån via Karelska näset och nordvästifrån över Torne älvdal. Samtidigt har rådjuret hjälpts på traven genom utplanteringar på olika håll i landet.

För skogsrenen som är det fjärde hjortdjuret i Finland är situationen helt annorlunda. Det finns i dag omkring 2 700 skogsrenar i landet efter invandring österifrån och uppfödning i hägn och utplanteringar i det fria. Det är inte många i jämförelse med de tre andra hjortdjuren. Dessutom har skogsrenen en låg förökningstakt med endast en kalv per vaja eller renko och år. Till råga på allt har skogsrenen ingen nytta av det moderna skogsbruket med kalhyggen och dikningar som de andra hjortdjuren utan missgynnas hårt av skogsbruket.

Skogsrenen är anpassad till orörda skogar och myrmarker och behöver sådana för att klara sig – trots att även skogsrenen lärt sig att beta av vallodlingar och på stubbåkrar. Det har den gemensamt med de tre andra hjortdjuren. Men för övrigt behöver skosgrenen allt det skydd den kan få för att stammen skall kunna stärkas och bli livskraftigare. Två uppfödningsprojekt är på gång i landet, det ena i Lauhavuori nationalpark i Storå kommun där man redan släppt en del skogsrenar fria i tidigare skogsrensmarker. Vi håller tummarna för skogsrenen i Finland samtidigt som vi aktivt måste skydda de naturliga biotoper som skogsrenen behöver.

På våren är det möjligt att se skogsrenar på odlingar i Maaselkä-området i vid bemärkelse. Här två rentjurar eller sarvar med nya horn på utväxt på en stubbåker i slutet av april.

Vitsvanshjorten är en nordamerikansk art som infördes till Finland på 1930-talet. Vitsvanshjorten har anpassat sig bra till vår natur och är i dag till och med talrikare än älgen.

Rådjuret trivs bra i människans kulturmarker. Här en bock med nyfejade horn i början av maj månad då han växlar över från en skogsholme till en annan.

När maj månad grönskar på allvar och vallodlingarna lyser saftigt gröna kommer älgar gärna ut på bete från närliggande skogsområden.

Text och foto: Hans Hästbacka