När den här texten skrivs är röjningsarbetet efter vinterstormen Hannes i full gång i det österbottniska kustlandet. Utslaget elnät och mängder med stormknäckta och omkullblåsta träd har rapporterats i nyhetssändningarna. Jag kan bara föreställa mig stormens framfart i skärgården och på fastlandet.
Här i Haapajärvi blåste resterna av vinterstormen in över staden sent på kvällen, efter att ha härjat det österbottniska kustlandet med obeveklig hand. Hård vind och ett piskande snöfall var allt som återstod av stormen i staden hundra kilometer öster om Karleby. En stormig vind som rensade träden från kvistar och döda grenar men inte fällde ett enda träd i staden. Snön som piskade in över staden i nollgradigt före sitter fastfrusen på trädens och staketens lovartssidor.
Ute är det minus åtta grader under en halvmulen himmel, och helt vindstilla. Så är det alltid efter ett stormigt väder. Lågtrycket har tömt sina krafter och stillheten sänkt sig över landskapet. I trädgården sitter en sotsvart koltrast inkrupen bland syrenernas nakna kvistar och grenar. Uppe i topp på syrenerna plockar sex domherrar i sig syrenfrön under lågmält samspråk, medan mesar och finkar hämtar frön från fröautomaterna. De väljer och vrakar bland fröna för att hitta de tyngsta och största fröna. Det som faller ner på marken tar fasanerna och ett skatpar hand om. Ingenting går till spillo i den måttligt kalla vinterdagen.
Nu medan skymningen faller besöker småfåglarna fröautomaterna extra flitigt. Det gäller förstås att fylla krävorna med näringsrika frön som ger energi och värme för den kommande natten. En vinternatt som är alldeles tillräckligt lång för småfåglarna, som förbrukar allt de plockat i sig under föregående dag. Nå, så länge fröautomaterna är välfyllda varje dag går det ingen nöd på mesarna och finkarna, och koltrasten lär nog klara sig bara det dagliga spillet håller i sig under automaterna.
Som läget är nu ser det ut som om vintern har börjat på allvar. Även tiodygnsprognosen lovar vinter med minusgrader varje dag och övervägande nordliga vindar. Då blir det äntligen isläggning i skärgården med trygga isar att färdas på, ett livsvillkor för att yrkesfiskarna skall kunna bedriva sitt fiske under isen med nät och ryssjor. Bara isen får tjockna till under ett par veckor kommer den att bestå åtminstone in i mars månad. Men helt säkra kan vi inte vara på vintern i dessa uppvärmda tider, bara hoppas att isvintern håller i sig i två till tre månader. Så där som under fjolvintern som var kort och mild.
Det fina med januari är det tilltagande ljuset då dagslängden ökar med några minuter varje dygn. Den mörka midvintern är passerad och för var dag noterar man med tillfredsställelse att gryningen kommer lite tidigare än föregående dag, och skymningen låter vänta på sig fram till kvällsmörkret. I slutet av januari är dagarna så pass mycket längre att man drar en suck av lättnad och kan slutgiltigt vända ryggen åt midvintermörkret. Råkar snön ligga kvar så är allt vunnet, för snön förlänger dagarna avsevärt och nätterna har sitt hemlighetsfulla snöljus.
När jag vistades på skäristugan i fjol andra veckan i januari, hade den då korta och milda vintern lagt is i skärgården – och skapat en härlig frihet för den som vill färdas på isen med sparkstötting mellan olika skärgårdsland, eller varför inte vandra fritt över isarna i de ljusnande dagarna så långt krafterna och humöret räcker. Vinterns starka och säkra isar var i äldre tider alltid välkomna, en sannskyldig frihet att röra sig i skärgården och på fastlandet med sina få och usla vägar. Isbelagda vattendrag och myrar och tjäle i marken gjorde att man kunde färdas över allt i skogarna för att hämta ved och virke, och fritt färdas mellan gårdarna och olika byar. I dag har vi inte en aning om hur mycket folk i en svunnen tid längtade efter köld, is, tjäle och snö som både möjliggjorde och underlättade samfärdseln efter höstens regnblöta marker och uppblötta väger, då folk satt isolerade på sina gårdar och i byarna.
En mulen dag med några minusgrader och ett svagt nordligt vinddrag gick jag den sedvanliga vandringen ut mot havsbandet, söderut genom stugsundet och sedan västerut längs de isbrämade stränderna. Till de yttersta holmarna var det omöjligt att ta sig. Längst ut som utholmarna ligger i skärgården lockar de alltid med sina vackra havsutsikter och med övervintrande sjöfåglar på havet.
Den här gången låg utholmarna helt oåtkomliga med en spröd och grå isläggning från stugholmens södra udde utåt så långt ögat nådde. Långt i söder syntes solljuset i en bred rämna i molntäcket med utholmarna svävande i det gula ljuset. En fin vintertavla i den grå vinterdagen.
På en strandnära sten med sönderbruten is kring sig hade en utter doftmarkerat med mörk avföring på iskanterna. Uttrar har en hög ämnesomsättning som mårddjur vanligen har och fiskar flitigt i vinterdagarna med återkommande revirmarkeringar på uppstickande stenar och iskanter. De här revirmarkeringsplatserna är färska nyheter avsedda för andra uttrar, som bör hålla sig borta från området om det rör sig om två eller flera hanar. Revirinnehavaren vill ju hålla reviret för sig själv utan att behöva ta strid med främmande hanar, och så håller han samtidigt kontakt med utterhonorna i sitt revir.
På övervattensstenen med sin krans av sönderbruten is hade uttern revirmarkerat med mörk avföring.
Hemlighetsfulla vattenströmmar hade snurrat fram en rund istallrik i en tredelad isspricka.
Långt i söder syntes solljuset genom en rämna i molntäcket med utholmarna svävande över vattnet.
Stränderna var kantade av isflak som sträckte sina vita isuddar ut över det grå vattnet.
Några frostrosor hade bildats under natten över en spricka i nyisen.
Som alltid bjuder isläggningen på trevliga fotoobjekt mot havsbandet till. På ett ställe hade flortunna och vackra isrosor vuxit upp ur en smal spricka som sjögången skapat. Den uppträngande vattenångan hade frusit till isrosor på sprickan. Vinterskapad konst som varar en dag eller två för att sedan försvinna i töväder eller snöfall. Vill man fånga isrosorna på bild skall man göra det genast man upptäcker dem, för följande dag är de försvunna.
En annan liten skapelse i nyisen var ett helt cirkelrunt isflak, modell mindre, som vattenströmmar hade format till i en tredelad sprickbildning. Det är förunderligt hur en sådan istallrik uppstår, men så vet vi intet om vattenströmmarna kring stenar under isen i kalla nätter. Mycket är dolt för våra ögon, men det vi ser är alltid lika fascinerande och trevligt att fotografera.
Medan jag knegade västerut fram över den strandfasta isen, som bitvis sköt vita isuddar ut över det grå vattnet, såg jag dagens första fåglar. Två trutar i ungfåglarnas gråspräckliga fjäderdräkt kom flygande utifrån Mellanbådan där havet var helt isfritt. Trutarna hade med sin goda syn förstås sett mig på långt håll och var nyfikna på den tvåbenta varelsen. Det blev bara en kort inspektion och så flög trutarna utåt igen, bort till de isfria stränderna och öppet hav.
I sydväst flög en havsörn in i landskapet. I den grå dagen och i snett motljus var det omöjligt att se om det var en gammal eller ung örn, men förmodligen en gammal havsörn som patrullerade genom sitt revir och passade på att svepa förbi utholmarna där trutar och storskrakar höll till.
Dagens tredje fågel blev korpen som racklade borta på Märigrund, när jag rundade Grytskärs sydvästra hörn inom hörhåll från den skogklädda utskärsholmen. Inte en korp utan två, det trogna paret som håller ihop året runt. Nu var de på tu man hand efter att deras ungar blivit självständiga någon gång under hösten och familjen splittrats. För korparna och havsörnarna betyder januari månad ett sakta vaknande intresse för den kommande häckningen på vårvintern.
Text och foto: Hans Hästbacka
