År 1880 seglar en båt ut från Töjby med fjorton personer ombord. Skepparen styr ut på havet med Sverige som ett hägrande mål bortom horisonten på andra sidan Bottenviken. Sverige lockar med arbetstillfällen och ett bättre liv för de ombordvarande.
Men vädrets makter slår till under seglatsen med storm och svår sjögång på havet. Det finns bara ett alternativ – att vända tillbaka till Töjby och ta sig helskinnade i land. Återfärden slutar i en tragisk olycka när båten slås sönder i bränningarna över grundbottnen utanför Långgrund. Två av byns fiskare är ute på Långgrund och ser vad som händer. Fiskarna lyckas rädda sju personer till livet, medan sju personer drunknar i bränningarna. En stor tragedi för byn.
Att färdas på havet i öppna båtar på 1800-talet, under segel och med åror, var alltid ett vågstycke som kunde sluta i en katastrof. I skärgården klarade man sig som oftast, för där hade man nära till skyddande och räddande land. Man på öppet hav var man helt beroende av vädret som inte ens den skickligaste skepparen kunde bemästra när en storm kom farande.
Vi begrundar den tragiska händelsen i Töjby, när vi tar i land på Långgrund en sommardag med lugnt väder i havsbandet, medan en mörkblå molnfront seglar upp över fastlandet i öster. Det stadiga och utsirade korset står fastnitat på ett stenblock högre upp på den långsträckta holmen. Snett nedanför korset finns en blank metallskiva där den sorliga händelsen finns ingraverad och alla personer namngivna, inklusive de två fiskarna som räddade halva besättningen.
Stenblocket med korset står vackert inramat av uppväxande tallar och rönnar, medan enar och havtorn breder ut sig nedanför stenblocket. Sand, grus och stenar dominerar – en krävande miljö för de växter som sakta men säkert breder ut sig och växer på höjden i långsam takt. Det har gått 145 år sedan haveriet och Långgrund har höjt sig ur havet omkring en meter, medan växtligheten har rotat sig på den tillandade marken.
Nere mot stranden till står strandrågen i höga och silvergröna ruggar med blommande duntrav och renfana utströdda bland strandrågen på den sandiga och steniga strandsluttningen. Ett kölsvanspar med tre halvvuxna ungar ligger och betar en bit ut från stranden på grunt vatten, medan rastande gluttsnäppor och två drillsnäppor söker efter smådjur längre in i viken. Den livliga sommaren har gett över åt högsommar som snart kantrar över i sensommar. När den här texten går i tryck har vi höst i markerna.
En vecka senare besöker jag Gåshällan i Rangsby söder om Töjby. Sommarvärmen dröjer sig kvar på solbelysta platser, men i skuggan kyler den friska vinden. Även Gåshällan är ett sandigt, stenigt och klippigt utskär, som i långa tider varit ett viktigt fiskeläge för Rangsbyborna. Här finns en gammal och hög lotsbyggnad som Närpes skepparklubb har haft hand om under många år, en bra gästhamn i lä för sjögången och på södra delen en tidigare sjöbevakningsstation som tjänar som en naturstation sedan flera år. 
På Långrund i Töjby finns ett kors och en blank metallplatta med text över de som drunknade och de som överlevde det tragiska haveriet en stormig dag 1880.
Nere på södra sidan ligger stenstranden barskrapad på allt finare material av stormvågor och vinterisar.
På Långgrund i Norrnäs finns det tredje korset, tillsammans med några inknackade rader, som minnesmärke över Selma Bromans tragiska öde midsommardagen 1930.
Gåshällans klippiga västansida vetter mot öppet hav och är sargat av många vinterisar som brukar torna upp sig över klipporna.
På Gåshällan i Rangsby står ett träkors i ett stenkummel som minne över de fyra fiskare som drunknade under fiske senhösten 1953.
Det stadiga och utsirade korset är ett av tre kors som finns i havsbandet i Närpes.
Vid naturstationens brygga ligger en segelbåt förtöjd. Bastun är i användning och skepparen på segelbåten tar sig ett nakendopp i havet. För övrigt ligger Gåshällan tyst och folktom, vardag som det är med folk i arbete på fastlandet efter avslutad semester. En ladusvalsfamilj flyger i gästhamnen på insektjakt, medan en flock starar flyger över holmen. Ladusvalorna har häckat på Gåshällan och nu har föräldrafåglarna ansvar för fem flygfärdiga ungar, som redan har övat sig i flygandets konst och som snart kommer att följa föräldrafåglarna på den långa flyttningen till södra Afrika. Starflocken består av idel flygfärdiga ungfåglar som vuxit upp på olika håll i Österbotten och nu drar omkring i utskärgården på födosök, innan det är dags att flytta söderut till övervintringsplatserna någonstans i västra Europa.
När jag går över till västra sidan av Gåshällan, flyger en stor och tyst flock fiskmåsar upp från klipporna. Måsarna ruggar som bäst för att ersätta de gamla slitna vingpennorna med nya bärkraftiga vingpennor, som är nog så nödvändiga i höstens och vinterns blåsväder i utskärgården och till havs. När senhösten kommer med allt kortare dagar, nattfrost och hotande isläggning, drar fiskmåsarna söderut till Danmark, Nordsjökusten och England där dagarna är längre och födotillgången bättre.
I ett stenkummel på nordvästligaste delen av Gåshällan står ett meterhögt träkors med en minnesplatta. En minnesplatta som berättar att fyra fiskare från Rangsby drunknat under en fiskefärd under senhösten, den 14 november 1953, då havet svallar nerkylt och kallt i havsbandet och lätt växer till grov sjögång i hård vind. Två av fiskarna var gifta med familjer att försörja. De två andra var ogifta men även de med sörjande anförvanter. I bygemenskapen saknades alla fyra. Havet gav och havet tog i fiskaryrket på den tiden, då fiskaryrket var det viktiga yrket i de österbottniska kust- och skärgårdsbyarna.
Det tredje korset på min högst personliga korsfararfärd i utskärgården i Närpes finns några kilometer söder om Gåshällan. Det lilla järnkorset finns på Långgrund i Norrnäs. Korset står inborrat på en stor sten i den sydvästliga sluttningen av den klippiga udden med vid utsikt över havet. Terrängen är ytterligt karg och bevuxen med enar och kråkris och någon enstaka älgbetad rönn i skrevorna.
Nedanför korset ligger stenstranden barskrapad av havet och vinterisar, med en bård av tätt och lågvuxet havtorn ovanför. Havtornsnåren brukar glöda i orange av vitaminrika bär de år den vindburna pollineringen har utfallit väl. Ibland ligger en stock eller två uppspolad på stenstranden till glädje för den som gärna samlar drivved till brännved i skäristugan. Då kan man kombinera nöje med nytta efter att ha knegat upp till järnkorset för en stunds fotografering och begrundan över ödets nycker.
Korset och några inhuggna rader i stenen intill finns till åminnelse av en drunkningsolycka som skedde midsommardagen 1930, då ett sällskap midsommarfirare skulle segla norrut till Södra hamnen på västra Grytskär eller till Gåshällan för fortsatt firande. Vinden var frisk och sjögången relativt grov, men någon fara under seglatsen utgjorde vädret inte. Men sedan ville en av männen i båten visa sig på styva linan, spritpåverkad som han var. Han klättrade upp i masten och det fick båten att kantra.
Alla andra klarade sig i land men inte Selma Broman som försvann i havets djup, medan båten splittrades av bränningarna mot stranden. Selma Broman var 38 år vid olyckan som skedde på grund av en spritpåverkad och dumdristig man. Sprit och sjömansvett går inte hand i hand, vare sig då eller nu.
De tre korsen i utskärgården berättar sin egen tragiska historia. De är samtidigt en länk till det förgångna och en påminnelse om, hur ödesdigert havet kan vara. Eller vad en korkad man som vill visa sig karsk kan ställa till med. I det senare fallet förlorade Selma sitt liv, medan mannen som ställt till det fick lov att gruva sig resten av livet över sitt tilltag.
Text och foto: Hans Hästbacka
