Det finns 40 nationalparker i Finland, grundade på statlig mark för människan och naturen. Naturen i nationalparkerna är fredad, och restaureras även vid behov för att undanröja stora ingrepp som tidigare gjorts i områdena av människan. Samtidigt betjänar nationalparkerna människans friluftsliv, vandringar i naturen längs vindlande stigar i skogen och längs spångar vid myrar och andra våtmarker. Ofta finns det också möjlighet att övernatta i nationalparkerna i vindskydd och ödestugor eller tälta på angivna platser.
För endagsbesökare finns kortare vandringsleder att njuta av, för flerdagsbesökare finns längre vandringsleder med övernattningsmöjligheter. Känsliga delar av en nationalpark med ett rikt fågelliv kan vara avstängda under fåglarnas häckningstid, medan andra delar av nationalparken är helt fria att ströva omkring i. Som regel vandrar den stora majoriteten av nationalparksbesökaren längs utmärkta stigar och på spångade leder. De färdiga stigarna och lederna visar besökarna de bästa bitarna av nationalparkerna, samtidigt som naturen som regel får utvecklas fritt, det vill säga åldras och förnyas i naturens månghundraåriga rytm. Människan och naturen hand i hand!
Nationalparkerna förvaltas av Forststyrelsens Naturtjänster med de anslag som regeringen ger åt Naturtjänsterna. Samtidigt förvaltar Fortstyrelsens Ekonomitjänster övriga statliga skogar och områden, som skall producera en ansenlig summa pengar åt staten varje år genom bland annat normalt skogsbruk. Den här tudelningen av Forstyrelsens verksamhet, naturskydd kontra naturexploatering, rår inte Forststyrelsen för utan grundar sig på politiska beslut.
Vår nuvarande regering har satsat allt mera på exploatering av naturen, dvs. krävt en större ekonomisk vinst av Fortststyrelsen, och samtidigt dragit ner på anslagen till Naturtjänsterna. Det är en olycklig utveckling både med tanke på naturen och på alla de människor som besöker nationalparkerna. Årligen besöks nationalparkerna av tre till fyra miljoner människor som finner avkoppling och hälsa i nationalparkerna. För folkhälsan är besöken i nationalparkerna, och strövtåg i naturen över lag, en ovärderlig tillgång.
Vi besökte Seitseminen nationalpark i juli månad och kunde genast konstatera att regeringens sparpolitik drabbat den här nationalparken. Infocentret med sina byggnader och sin personal var stängt och öde. Oberoende av om man som medborgare i Finland eller som turistande besökare utrikesifrån skall besöka en av naturpärlorna i landet, känns det både ovälkommet och ödsligt att komma till en nationalpark med ett igenbommat infocenter som i normala fall skall välkomna alla besökare och ge all den information man vill ha. Vi kan bara hoppas att nästa regering har större förståelse för naturen över lag och även inser nationalparkernas stora betydelse för folkhälsan och för naturturismen.
Nationalparken grundades 1982 i Ylöjärvi och Ikalis kommuner. Parkano järnvägsknutpunkt ligger närmast till för den som vill snabborientera sig i geografin. Nationalparken har en yta på 46 kvadratkilometer och består till hälften av myrmarker, medan resten är skogbevuxna åsar där de äldsta skogspartierna ståtar med 400-åriga furor och lavbevuxna gammelgranar. En fredad natur som är både storslagen och tillräckligt vidsträckt för att man skall glömma den exploaterade skogsnatur med snurrande vindkraftverk som dominerar i ens hemtrakter.
Statlig mark och statlig skog som för hundra år sedan var i samhällets tjänst och gav högklassigt timmer i stora mängder för sågverk och byggnadsverksamhet. När den ödeläggande torrläggningen av landets myrar grasserade som värst på under 1900-talet, drabbades myrarna även i Seitseminen. Sextio procent av områdets myrar dikades ut innan skutan svängde och nationalparken grundades. Följdriktigt nog har restaureringen av myrarna varit det största arbetet i nationalparken. Ärrade grävmaskinsförare som tidigare dikat ut myrarna fick nu i stället gräva igen dikena och återge myrarna deras vattenrika liv. Arbetet har gett ett gott resultat med ett sjudande fågelliv på många myrar under våren och försommaren. Sedan är det fritt fram att plocka hjortron på de återställda myrarna efter fåglarnas häckning. I nationalparkerna har var och en för det mesta rätt att plocka bär och svamp, fiska och i vissa fall jaga.
Hagmarkerna vid nationalparkens kronotorp hålls sommartid öppna av betande får.
Det rymliga stallet hyste skogshuggarnas hästar under de tunga vinteravverkningarna.
Finrummet i mangårdsbyggnaden är möblerat i gammal stil från 1930-talet.
Vid kronotorpet kan man välja mellan några vandringsleder som leder över åsar och ut på myrar.
Kronotorpets mangårdsbyggnad är vackert restaurerad, liksom de andra byggnaderna på gårdsbacken.
Ett annat viktigt restaureringsarbete, vid sidan om de omfattande myrrestaureringarna, i den nygrundade nationalparken var att återställa de rensade bäckar i naturtillstånd. Bäckarna i området hade rätats ut och rensats på stenar och andra hinder för att möjliggöra flottning av timmer under vårens snösmältningsperiod. Allt gjordes för hand med talkokrafter, där det ibland krävdes en handfull karlar för att rulla ner stora stenar i bäckfårorna igen. Även det här restaureringsarbetet har burit frukt med pånyttfödda naturbäckar i nationalparken, där gamla stormfällda träd får ligga över bäckarna och sakta förmurkna, så som döda och fallna träd får göra det på åsarnas branta sluttningar.
Varje nationalpark har sitt totemdjur, eller annat naturtypiskt särdrag för ifrågavarande nationalpark. I Seitseminen är skogsmården totemdjuret som lever i vild och ostörd växelverkan med bland annat ekorre och flygekorre, med dalripa och orre, pärluggla och slaguggla. Nationalparken har även varit i skogsrenens tjänst under 2010-talet. Skogsrenen har tidigare funnits i området, ännu på 1800-talet innan de sista sköts bort. Med återställda myrar och orörda skogar med lav-vegetation bedömdes nationalparken vara livsduglig för skogsrenen. I Forststyrelsens regi har skogsrenar hållits i hägn och förökat sig, precis som i Lauhavuori nationalpark i Storå i Södra Österbotten, och släppts fria i nationalparken. Vid det här laget finns det kanske femtio skogsrenar i parken som kan fungera som naturligt centrum för skogsrenen, som kan sprida sig ut i omgivande trakter och kanhända hitta drägliga livsbiotoper även utanför nationalparken.
Vi lämnar det stängda infocentret åt sitt öde och kör längs en vacker väg bort till det tidigare kronotorpet Kovero. Vägen följer en ås-sträckning med sluttningarna kantade av grovstammig och högvuxen skog. Ett utmärkande drag för nationalparken. Kronotorpet, som var förvaltarens boställe och skogshuggarnas hemvist under vinteravverkningarna, är restaurerat liksom de omkringliggande betesmarkerna och slåttermarkerna. Kronotorpet ingår i nationalparken, har får på bete på ängsmarkerna sommartid och arrangerar gammaldags talkotillfällen på torpets marker som slåtter med lie och linrepning.
Ordet torp förknippar man närmast med små och fattiga torp som hankade sig fram med några får, ett par kor och en häst och vad naturen för övrigt kunde ge. Men ett statligt kronotorp är något helt annat. Det ser vi genast när vi vandrar upp till gårdsbacken från parkeringen. En stor tvåvåningsbyggnad av durabla stockar hämtade från den omkringliggande skogen dominerar på den soliga och torra backen. Här finns även ett stort stall som hyste vinteravverkningarnas alla hästar som fick slita hårt i snörika skogar. Vidare gårdens fähus, bagar- och vävningsbyggnaden, bastu, ria och härbre utspridda på backen, alla byggnader med pärttak och i gott skick.
Från huvudbyggnaden går ett flertal stigar bort till de andra byggnaderna, upptrampade av gårdens sommarvärdinna och besökande gäster. Torrängsblomster som blåklockor och prästkragar blommar över allt där ingen trampat upp stigar. Ett bevarat kulturlandskap med en ålderdomlig prägel där man kan ta an en stig eller två för en dagsvandring i nationalparken.
Text och foto: Hans Hästbacka
