När den kyliga våren, som i år varit långt utdragen efter en kort och mild vinter, äntligen tar slut och övergår via försommaren till sommar, är det dags för äppelträdens rikliga blomning. En ljuvlig tid som föregås av häggens vitskummande blomning på gårdar, i skogsbryn och i vattendragens strandskogar som fläckvis domineras helt av häggarna.
När äppelträden börjar blomma med vita eller rosa blommor, står många träd helt översållade av en riklig blomning. Det är också maskrosornas tid med otaliga solgula maskrosblommor över allt, där de får vara i fred för gräsklippare och röjsågar som vi angriper sommarfägringen med. Också ett sätt att välkomna blomstertiden på.
I trädgårdar och parker med uppsatta småfågelholkar matar blåmesar och talgoxar sina ständigt hungriga ungar, medan svartvita flugsnapparen sjunger och bara väntar på att få börja delta i matningen av nykläckta ungar tillsammans med sin hona. Björktrastar har ungar som hoppat ner på marken och matas med feta daggmaskar, samtidigt som föräldrafåglarna gör sitt bästa för att jaga undan kajor, skator och kråkor som gärna äter trastungar.
Nu är den tid då de pollinerande insekterna lever i ett överflöd av blommande växter, där maskrosor och äppelträd ständigt bjuder ut nektar och pollen åt insekterna. Insekterna hämtar både pollen och nektar för eget bruk och för sin avkomma, samtidigt som de sköter om pollineringen. En oersättlig ekotjänst av oerhörd omfattning i växternas värld. Omkring 90% av världens växter är helt eller delvis beroende av pollinerande insekter, till en mindre del av pollinerande fåglar och däggdjur, medan drygt 75% av våra odlade växter är beroende av de pollinerande insekterna. Utan insekter blir världen en fattig och döende värld. Allt som kan göras, för att vi skall återfå den forna insektrikedomen, är en av våra viktigaste uppgifter i dag.
De blommande äppelträden är helt beroende av humlor, bin, flugor, skalbaggar och fjärilar för pollineringen och en kommande fruktsättning. Men så gör de också sitt bästa för att locka insekterna till sig med en överdådig blomning. Och det är en blomning som samtidigt gläder många människor, hemma i egen trädgård eller så på grannens gård, i parkliknande planteringar vid hembygdsmuseer eller i moderna parker där man har planterat både äppelträd och körsbärsträd. Det senare är för övrigt en trend som kommer allt mera i städernas parker och längs strandpromenader. En välkommen trend som gärna får växa över sina breddar för att försköna våra städer och samtidigt understöda de pollinerande insekterna fortlevnad. Prydnadsträd och prydnadsbuskar i all ära – rikt blommande och fruktsättande träd och buskar i vår närmiljö är betydligt viktigare i dag och i framtiden.
Hur många tusen enskilda blommor som slår ut i blom i ett medelstort äppelträd finns det inga uppgifter på. Kanske någon har räknat dem alla? Otaliga ser de i alla fall ut att vara. Den enskilda blomman har 20 framträdande ståndare och en pistill med fem märken som efter pollineringen ger upphov till ett femrummigt kärnhus, den välkända äppelskrutten som finns kvar när vi ätit ett äpple. Om vi nu inte äter hela äpplet förutom kärnorna eller fröna med sin lilla dos blåsyra i. Det färdiga äpplet räknas till de så kallade skenfrukterna, där också till exempel smultron, jordgubbe, vinbär och nypon hör hemma.
Äppelträd av olika sorter och äpplen i stort mångfald är en del av människans trädgårdskultur sedan några tusen år tillbaka. Genom förädling och olika korsningar finns det i dag omkring 7 500 äppelsorter i världen. En svindlande stor mängd med tanke på att ursprunget till alla äppelsorter finns hos vildapeln, naturens eget äppelträd som människan genom tiderna odlat och mångfaldigat. Vildapeln finns vildväxande kvar i Europa och får fortfarande stå till tjänst vid framtagande av nya äppelsorter.
Hos oss finns vildapeln växande i sydvästligaste Finland, där även rymlingar av odlad apel eller i vardagstal äppelträd av olika sorter finns förvildade. Men vildapeln kämpar en ojämn överlevnadskamp ute i det fria på grund av alla konkurrerande äppelsorter i naturen och trädgårdar, som korsar sig med vildapeln och ger upphov till hybrider men inga nya vildaplar.
För att ett äppelträd av en skild sort skall kunna sätta frukt, måste trädet under blomningen besökas av pollinerande insekter som besökt en annan sort och hämtar med sig främmande pollen. Korspollineringen är helt nödvändig för den kommande fruktsättningen hos alla äppelsorter. Nåja, nästan i alla fall – det finns några enstaka äppelsorter som är självfertila, det vill säga pollinerar sig själv men de hör till undantagen som bekräftar den grundläggande regeln.
Så länge sommarvädret är soligt och varmt utan frostnätter och ösregn kan vi vara säkra på att få njuta av mognande äpplen längre fram på sommaren.
Den enskilda äppelblomman har tjugo framträdande ståndare och en märken som ger upphov till det femrummade äpplet.pistill med fem
Prydnadsäppelträd i full blom med grenarna översållade av tätt sittande blommor.
Blommande äppelträd intill en gammal rödmyllad gård – en sinnebild för junisommaren.
Rosablommande äppelträd är speciellt vackra och besöks av pollinerande insekter lika flitigt som vitblommande träd.
Trädgårdsodlare med kunskap om äppelträdens korspollinering planterar förstås två eller helst tre olika sorters äppelträd i sin trädgård för att vara säkra på en god fruktsättning. Det finns vissa sorter som går bra ihop när det gäller korspollineringen, medan andra sorter samarbetar dåligt sinsemellan. Med tanke på jordens alla äppelsorter är variationsmöjligheterna oändliga, en hel vetenskap för den som odlar äpplen kommersiellt i större mängder.
Vi vanliga dödliga är bara glada amatörer i jämförelse med äppelexperterna, men det gör ingenting. Dessutom har äppelträdsodlare underlättat vår samlevnad med äpplena genom så kallade familjeträd, där tre olika och samspelande sorter finns inympade på samma stam. Familjeträden ser rätt märkliga ut, speciellt när de ståtar med tre olika sorters äpplen längre fram på sommaren. Men i en trädgård med lite svängrum är familjeträdet ett gott val.
Vi njuter hur som helst fullt ut av den rika äppelblomningen och av alla äpplen som finns att tillgå på sommaren, hösten och vintern. Det är den traditionella indelningen av äpplena i sommar-, höst- och vintersorter. Tänk vilken härlig känsla och vilken smakupplevelse att plocka några mogna sommaräpplen direkt från grenen och mumsa i sig de saftigt söta sommaräpplena.
En speciell grupp för sig utgör de så kallade prydnadsäpplena, till exempel paradisäppel, järnvägshängapel och prydnadsapel ”Marjatta” för att nu nämna tre goda representanter för prydnadsäpplena. Utmärkande för dem är den oerhört rika blomningen med alla grenar översållade av blommor, och sedan längre fram på sommaren och under hösten oräkneliga små äpplen på samma grenar. Ibland blir den sammanlagda tyngden av alla små paradisäpplen så stor att enskilda grenar brister, eller så klyvs hela stammen i två delar. Men det hör till undantagen, prydnadsäppelträden bär för det mesta sina stora fruktmängder med den äran.
För det mesta är prydnadsäpplen sura eller direkt bittra i smaken. Ingenting som man frivilligt går och mumsar på som vanliga äpplen, men så är de också framodlade enkom för sin rikliga blomning och lika rika fruktsättning utan en tanke på sötma och smaklighet. Prydnadsäpplena är ett segt gäng, de sitter kvar långt in i hösten trots stormvindar och köldgrader. På en del prydnadsäppelträd sitter frukterna kvar ända in på vårvintern, då de tidigt vårflyttande sidensvansar äter av dem i brist på annat.
På tal om paradisäpplen – frukten på kunskapens träd i Paradiset var inte ett äpple, utan en frukt av något slag. Trots det har just äpplet fått symbolisera frestelsen och det hastiga uttåget ur Paradiset. Vi rentvår gärna äpplet i detta sammanhang och frestar i stället ögat och smaksinnet med sommarens mognande äpplen.
Text och foto: Hans Hästbacka
