Februari månad är hoppets månad, en vintermånad då glädjen över det tilltagande ljuset växer i samma takt som ljuset tilltar. Trots att kölden biter till i ansiktet och kanske även i tårna, är det en stor njutning att vandra i vinterdagens flödande solsken. De kalla fötterna får man skylla sig själv. Har man kallt om fötterna eller överkroppen under strövtågen utomhus är man helt enkelt fel klädd. Det finns inget fel väder – förutom kanske i städerna – endast felaktig klädsel som är lätt korrigerad.
Häromveckan var jag ute på fiske med Ulf Granqvist i Molpe, på vinterfiske för att den dagen vittja stormaskiga nät utsatta för gädda och lake. Två fiskarter som är begärliga för många konsumenter, speciellt då laken som är en vinterfisk framom alla andra. Laken leker i februari månad och har en finkornig och välsmakande rom som många fiskälskare vill njuta av. Och så är ju stuvad lake och laksoppa förträffliga maträtter. När leken i mörkret och kylan under isarna är över, tar laksäsongen slut trots att laken är en god matfisk året om.
Att vistas ute på vinterisarna dagen lång kräver sin egen klädsel, både av fiskaren och den gästspelande fotografen. Är man fel klädd och börjar frysa, så kan man lika bra åka hem. Av frysandet vantrivs man snart och har svårt att hitta någon glädje i arbetsdagen. Eller som Ulf uttryckte det: ”Man får inte börja frysa för då är dagen förstörd.” Kort och gott och baserat på en livslång erfarenhet som yrkesfiskare i ur och skur, och även i strålande solsken på vinterisarna då solen börjat värma så smått i vindstilla februaridagar.
Det är inte bara det tilltagande ljuset som får livsglädjen att blomma upp. Även blå timmen i slutet av dagarna, då solen gått ner och skymningen får en sugande blå färg, äger sin skönhet. In i det längsta vägrar dagen ge med sig och fångar naturen i den blå skymningens hemlighetsfulla dunkelljus.
Det är nu som rävarnas tid börjar i årets kalendarium. Avmagrade av torftig vinterföda men dock väl påpälsade grips rävarna av brunsttidens längtansfulla tid. Rävarnas löptid börjar på vårvintern med hest skriande rävar som strövar vida omkring i vinternätterna, för att kalla på varandra och hitta en lämplig partner att para sig med. En aktivitet som kan vara nog så farlig för rävarna i dag, för ensamma strövar de inte längre i markerna och skäller sig hesa. Lo och varg finns på många ställen där också rävar finns. Både lo och varg dödar och äter rävar, när tillfälle ges, trots att det finns gott om rådjur och vitsvanshjortar som är långt viktigare bytesdjur för de stora rovdjuren.
Ännu i medlet av januari var snötäcket obefintligt på stugtomten i Närpes.
Under löptiden möts rävarna ute på isarna för närmare bekantskap.
Under natten har räven gått hest skriande rakt över en åker.
På vinterfiske med Ulf Granqvist i Molpe. Tillräcklig klädsel är A och O under vintern.
Februari månad med allt längre och ljusare dagar är hoppets månad.
Har räven tur och är försiktig kan han snylta på resterna av de stora rovdjurens bytesdjur. Och det gör han förstås, tyst och spanande, och passar på när lon eller vargarna drar sig undan till ett lämpligt viloläger någonstans i skogen efter skrovmålet. Det är bara under de högljudda och nattliga kärleksserenaderna räven lever farligt som granne till lo och varg.
Precis som räven drabbas också varg och lo av brunsttidens stora oro på vårvintern. Då brukar vargflocken tillfälligt splittras medan det ledande alfaparet håller sig för sig självt under tikens löptid. Det är nu enstaka ungvargar vandrar bort från flocken och det välbekanta reviret, för att kanske bli en ny medlem i en annan vargflock eller för att muta in ett eget revir tillsammans med en främmande varg. Det nybildade paret håller ihop livet igenom. Det är bara döden som skiljer dem åt. I det avseendet är vargen den främsta av parbildande djurarten, människan medräknad, ävenså när det gäller omsorgen om varandra, hur mycket tid paret tillbringar tillsammans och hur väl de sköter om sina ungar.
För lons del är förhållandena helt annorlunda. Lon är en ensamströvare, förutom hona med ungar som håller samman. Inom ett större område kan det finnas ett flertal omkringströvande lodjur, om bytestillgången är bra, men mellan både hanar och honor brukar det råda en hierarkisk ordning där den svagare som oftast viker undan. Det finns all anledning att undvika slagsmål där lons knivskarpa klor är rent förödande. Men under lons parningstid i mars månad kan en del slagsmål inträffa mellan olika hanar som drabbats av brunstens eld, och de drabbningarna är kusliga att åhöra säger de som åhört det hela. Tänk bara vilka tjut och vilket rabalder två kåta frassar kan åstadkomma – och förstora det rabaldret ett antal gånger så tonar lodjurens högljudda slagsmål fram i marsnatten.
Februari månad är, trots det tilltagande ljuset, normalt vinterns kallaste och snörikaste månad. Nu växer isarna på sjöar och i skärgården till sig med fart, i år med riktig kärnis tack vare det tunna snötäcket. Eller på grund av det tunna snötäcket om man ser det ur en kritisk synvinkel. Snön är viktig för de övervintrande växterna och insekterna, som värmande isolering. Ävenså för smågnagarna som kan leva ett köldisolerat och tryggt liv under snön. Små och ständigt aktiva djur som möss, sorkar och näbbmöss far illa under kalla vintrar utan ett isolerande snötäcke.
När jag för ett par veckor sedan var till skäristugan i Närpes för att kontrollera vinterstormen Hannes framfart, hade marken och skärgårdsisarna endast ett tunt skylande snötäcke. Vinterstormen hade förresten farit fram med måtta i skärgården i Närpes, speciellt i jämförelse med många andra orter i Österbotten. Visst hade framhuggna skogsbryn och yngre tallskogar härjats av stormen, speciellt då gallrade tallplanteringar, men i skärgården var spåren efter vinterstormen ganska så beskedliga. På skäritomten hade inte ett enda träd fallit i stormen och det noterar man förstås med lättnad, så där ur ett snävt egoistiskt stugägarperspektiv.
Men fattigt med snö var det då och det bådade inte gott för alla sorkar som lämnat sina nätta spårlöpor i det tunna snötäcket. I ytterskärgården träffade jag på vindlande sorkspår mellan olika skärgårdsland. Hade månne sorkarna försökt hitta land med mera snö att gömma sig under? Att sorkarna över huvud taget gett sig ut på isen var märkligt nog, helt oskyddade som de varit under de flera hundra metrarna långa vandringarna mellan olika skärgårdsland. För sorkarna måtte ju isvidderna ha tett sig som oändliga öknar av is, fastän deras känsliga luktsinnen berättade att det bortom isvidderna fanns ett land någonstans långt framför deras vädrande nosar.
I naturen finns även ett annat stort bekymmer med en snöfattig vinter. Och det gäller alla flador, sjöar och vidhängande bäckar i skärgården, där de här små sötvattnen är helt beroende av en riklig tillgång på snö som skall smälta på våren och fylla de små sötvattnen med vatten. Det vattnet är de vårlekande fjällfiskarna helt beroende av för att kunna stiga upp i bäckarna till leksjöarna för den vårliga leken. Även de vårlekande groddjuren behöver vatten för sin lek.
Fjolårets korta och milda vinter ledde till att mycket av smältvattnet hann rinna undan före fiskarnas lekvanding och efterföljande lek i april och maj, med stora svårigheter för fisken att stiga upp i bäckarna. Nu hotar den än så länge snöfattiga vintern att förorsaka samma problem. Vi får hoppas på rikligt med snö senast i mars månad, så att fisken kan stiga och leka i normal ordning. Eller varför inte rikligt med regn i april månad. Även den lösningen är bra för naturen och de vårlekande fjällfiskarna.
Text och foto: Hans Hästbacka
