Det finns många särdrag i den österbottniska skärgårdsnaturen. Landhöjningen är den mest påtagliga och den föder ständigt nytt land i den grunda och steniga skärgården. I takt med landhöjningen avsnörs vikar och sund som sakta växer in i holmar och på öar. De här avsnörda vattnen utvecklas under den fortgående landhöjningen från flador till glo-sjöar och skogsträsk eller insjöar, som i slutändan har ett helt sött vatten till skillnad från det bräckta eller svagt salthaltiga vattnet i havet.
De här sötvattnen står i förbindelse med havet via kortare eller längre bäckar, som för överskottsvattnet ut till havet under vårens snösmältning och höstens regniga dagar. Däremellan kan bäckarna ligga helt torra. För skärgårdens fiskar som abborre, gädda, mört och id har systemet av bäckar, flador, glo-sjöar och skogsträsk utvecklats till viktiga vandringsleder och lekplatser för den vårlekande fisken, och till lika viktiga uppväxtvatten för fiskynglet som kläcks efter leken. I skärgårdar med många lekvatten på holmar och öar har de fyra nämnda fiskarterna starka bestånd, som gör skärgården fiskrik och människans fiske på främst abborre och gädda till en lönande näring. Under 2000-talet har framför allt abborren blivit den viktiga fiskarten för yrkesfiskare i skärgården.
För att systemet av bäckar och lekvatten på skärgårdslanden skall fungera måste det finnas gott om snö på landen i början av våren. En snö som sakta smälter under våren och fyller lekvattnen och bäckarna med vatten under två månaders tid. Lika viktiga är de höstliga regnen som får bäckarna att rinna igen och gör det möjligt för ynglen att vandra ut till havets vidare och matrikare vatten. När ynglen har vuxit till sig och är könsmogna fiskar, vandrar de upp till sina födelsevatten för att i sin tur leka och ge upphov till nya generationer fiskar.
Under yngeltiden präglas fisken på hemmavattnets smak och lukt som gör det lätt för fisken att hitta hem. En liten procent av de könsmogna fiskarna är inte trogen sitt hemmavatten utan vandrar upp i nybildade bäckar och sötvatten som på det sättet får en egen lekande fiskstam.
Det finns flera orsaker till att de nämnda fiskarterna stiger upp i de små sötvattnen. De här fiskarterna är sötvattensarter som helst leker i sött vatten, trots att de nog kan leka i det svagt salta havsvattnet. Fladorna, glo-sjöarna och skogsträsken är små vatten som under vårsolens inverkan snabbt blir uppvärmda, humusfärgade som de är av allt skogsvatten. För det vinternerkylda havet tar det lång tid att nå för fisken lämplig lektemperatur. Fiskarna kan med andra ord leka betydligt tidigare i de små sötvattnen än i havet och ynglen når därmed större storlek fram till hösten. Då har de också större möjligheter att överleva sin första vinter i havet.
Det finns en helt avgörande faktor som fiskstigningen och fiskleken är beroende av och det är tillgången på vatten under våren. Under tidigare normala förhållanden med en lång och snörik vinter har det alltid funnits tillräckligt med smältvatten på skärgårdslanden för att det här unika vattensystemet skall fungera på våren. Men i år har vattenbristen varit påtaglig, till och med katastrofalt stor på sina håll. Den gångna vintern var mild och kort med all snö bortsmält i mars, något som ledde till en svag vattenföring i bäckarna när fiskstigningen i april brukar börja.
Till en del har fiskarna kunnat anpassa sig till en tidigare vår genom att börja stiga redan i mars månad, så länge friskt smältvatten rann i bäckarna. Men i april månad tog vattnet slut i mindre bäckar och hindrade fisken att stiga. Dessutom har vattenståndet varit lågt i havet under merparten av våren så här långt och hindrat fiskstigningen upp till bäckar med ännu rinnande vatten. Själva bäckfåran tar ju slut vid den normala strandlinjen och vattnet från bäckarna breder ut sig över den blottlagda bottnen under lågvattenperioder, där fisken sedan inte kommer fram. Det finns en lösning på problemet och den kan vara helt nödvändig för fiskstigningen. Genom att förlänga bäckfåran med en mindre grävskopa några meter ut, så långt att fisken alltid har vatten att simma i fram till själva bäckmynningen, är problemet löst. Ett sådant ingrepp syns inte i det grunda strandvattnet under normalt vattenstånd, inte heller i störande grad vid lågvatten så länge ingreppet inte är stort och det uppgrävda bottenmaterialet deponeras på rätt. Ofta är det frågan om några tag med grävskopan för att skapa vattenförbindelsen fram till bäcken.
Jag har haft förmånen att leva med i en skärgårdsbäcks vårliga och höstliga liv under flera årtionden i Norrnäs skärgård. Under våren så här långt har jag besökt bäcken ett flertal gånger, ett par gånger i mars för att rensa bäcken från alla nerfallna kvistar, grenar och murkna stambitar som helt naturligt faller ner i bäcken under hösten och vintern, och även under våren när hårda vindar sveper in över skärgården för en dag eller två. Allt nerfallet material bildar lätt dammar i bäcken och hindrar fisken att stiga, men med ett par rensningar av bäcken brukar allt fungera för fisken. Andra ingrepp i en naturligt fungerande bäck skall man inte syssla med.
Just i vår, med en endast måttlig vattenföring i bäcken och med lågt vattenstånd i havet, har fiskargillets förlängning av bäckfåran ner i havet för några år sedan varit helt avgörande för den stigande fisken. Här i den konstgjorda nedersta delen av bäcken har fiskarna kunnat samlas för att under kvällarna och nätterna stiga upp i bäcken, som är smal och strid nere på strandängen. Svårforcerad med andra ord på grund av för lite vatten i bäcken, men under de kvällar jag varit vid bäcken har fiskarna i alla fall klarat sig upp i bäcken. Endast stora och romstinna honor, en del av dem i halvkilosklassen, har haft stora svårigheter att klara sig upp i bäcken. Så pass stora abborrar är höga i sin kroppsbyggnad, och dessutom lite klumpiga på grund av all rom. De behöver ett visst vattendjup för att ledigt kunna simma upp i en strid bäck.
På den öppna stranden är bäcken smal och strid. En krävande passage för den stigande fisken när vattenföringen i bäcken är liten.
Den stigande fisken behöver vila emellanåt i bäcken för att syresätta kroppen. Här har nystigna mörtar samlats sida vid sida på en viloplats.
Efter en vindstilla och varm vårdag lockas fisken att stiga i stort antal. Bäckmynningen och nedre loppet formligen kokar av stigande mörtar.
Ovanför den öppna stranden, inne i strandskogen, är bäcken djupare med lugnare vattenföring. Här klarar fisken bra av den fortsatta stigningen i bäcken.
En stor abborrhona har kämpat sig förbi den strida delen av bäcken och av bara farten kört upp på bäckstranden. Med lite hjälp av fotografen kunde hon fortsätta sin lekvandring.
Med tanke på att de största honfiskarna är de viktigaste under leken – de producerar stora och många romkorn som i sin tur ger upphov till stora och livskraftiga yngel – har jag till och med handgripligen hjälpt de största abborrhonorna förbi den smala och strida delen av bäcken. Några tiotal meter högre upp är bäcken djupare och har en lugnare vattenföring, det vill säga inne i den skyddande strandskogen, och där klarar sig de största abborrhonorna utan svårigheter.
Att simma upp i en strid och grund bäckbörjan är krävande för fisken, som ofta efter den svåra passagen ställer sig att vila längs bäck-kanten eller bakom stenar och små uddar i bäcken för att syresätta sina kroppar. Sådana viloplatser är viktiga i en bäck för den stigande fisken.
Tredje veckan i april satt jag vid bäcken tre kvällar i rad för att följa med fiskstigningen. Det är ett fascinerande skådespel som hör till det bästa skärgårdsvåren har att bjuda den naturintresserade, eller för den allmänt fisk- och fiskeriintresserade. Bäckarna, som är vandringsled för den stigande fisken, är fredade från allt fiske – förutom förstås för havsörn, trana, trutar, måsar, utter och räv som får sin dagliga fisk ur de fiskförande bäckarna under våren. Men som tvåbent åskådare kan man med stor behållning fiska med synen och hörseln, ja till och med med sitt luktsinne när fisken stiger i tusental upp i bäcken. Då luktar hela bäcken av fisk.
De två första aprilkvällarna steg mycket abborre upp i bäcken. Den tredje kvällen exploderade fiskvandringen efter en vindstilla och varm dag med tjugo plusgrader i luften. Värmen fick mörten att stiga i ofantliga mängder i bäcken. Bäckmynningen formligen kokade av stigande fiskar och så långt jag såg uppströms i bäcken kantades bäck-kanterna av vilande mörtar. Bäcken var som ett levande silverband av fisk som oemotståndligt drogs upp mot den stora leksjön inne på ön.
Text och foto: Hans Hästbacka
