Natur
0
0

Hans Hästbacka: Det fjärde korset återupptäckt

I september månads nummer av Mega hade jag en artikel om tre kors i Närpes skärgård, och deras historia om de drunkningsolyckor som gett upphov till de tre korsen. Medan jag färdades med båt till de tre olika ställena för att fotografera korsen och utskären där korsen finns, påmindes jag om ett fjärran minne av ett kors som jag i ungdomen stötte på under en skidfärd på Vrångskatan på Grytskär i Norrnäs. 

Då var det vårvinter, högst troligt sportlov eftersom jag var på skäristugan och passade på att skida omkring i skärgården på bärande skare. En fin tid med frihet att skida på skaren över allt på skärgårdslanden. Snön var meterdjup och gav en upphöjd sikt i skogen och ut mot stränderna. När jag kom skidande ut mot Vrångskatans västra strand, stod jag plötsligt framför ett litet järnkors på ett högt flyttblock som fanns inne i den glesa alstrandskogen. Det var en dalripa som fick mig att stanna i stället för att glida ut på isen utanför stranden. 

Dalripan i vit vinterdräkt flög upp strax intill ena skidspetsen. På den tiden för sextio år sedan var dalripan en karaktärsfågel på de öppna utskären med heltäckande mattor av kråkris. Sedan flera årtionden är dalripan försvunnen i skärgården, dels på grund av att de öppna kråkrishedarna har vuxit igen, och som delorsak även på grund av ett par snöfattiga vintrar i skärgården som gjorde de vintertid vita riporna lätt upptäckta och även lättfångade för både hök, falk och räv. En vit fågel av en duvas storlek som ligger och trycker på en grön matta av kråkris syns på långt håll och är även enkel att förfölja i flykten för vindsnabba rovfåglar.

Att dalripan låg och tryckte i snön in i det längsta, innan den flög upp framför skidorna, hade sin naturliga förklaring. När dalripan flög bort från platsen ut över sundet till nästa skärgårdsland, kastade sig en sparvhökshona på vingarna och följde tätt efter. Sparvhöken hade suttit i en gran en bit från den tryckande dalripan, som den förmodligen sett en skymt av tidigare och nu väntade ut. Utan att bry som om mig flög sparvhöken tätt förbi mig och försökte komma i kapp den flyende dalripan. Hur det hela slutade såg jag inte, eftersom fåglarna snabbt försvann bortom alstrandskogen och ur sikte.

Men korset såg jag uppe på det höga flyttblocket tack vare snön och skaren. Sedan dess har jag inte desto mera tänkt på korset förrän i fjol, då det dök upp i mina tankar. Hade jag verkligen sett ett kors för länge sedan på Vrångskatan eller var det hela något som hjärnan hittat på? I våras var jag på plats för att söka korset men hittade det inte. Men när jag hade skrivit texten om de tre korsen i Närpes skärgård och skickat artikeln till Mega, beslöt jag att göra ett nytt försök. En vacker septemberdag tog jag i land på Vrångskatan, där korset borde finnas, om det nu alls fanns annat än i mina tankar.  

Döm om min förvåning och glädje när jag en stund senare stod framför ett högt flyttblock med ett litet järnkors högst uppe. Landhöjningen och skogens frammarsch hade förflyttat flyttblocket en god bit upp på land, till barrskogens gräns. Så förändras skärgården i takt med landhöjningen. Att jag på våren inte upptäckte korset var nu förståeligt. Det fanns ju ingen meterdjup snö som höjde upp mig i terrängen. Där jag gick och spanade rakt framför mig på normal ögonhöjd var korset en meter högre ovanför min synkrets. Men det gamla minnet av korset var sant och ingen synvilla på minnesarkivets hyllor.

En vecka senare var jag på plats med Erik Sjöblad från Norrnäs med starka intressen i och en god kunskap om historiska händelser i byn. Erik hade inte tidigare sett korset men hört talas om det. Med en stålborste putsade han bort lavarna som täckte inskriptionerna på flyttblocket. Bredvid korset fanns inknackat siffrorna 6 och 10 med ett streck mellan och på den släta östra sidan av flyttblocket framträdde med stora bokstäver Matts Nordmans namn med födelsedatumet 21.6 1813 och dödsåret 1877.

IMG_3476

Havsörnen satt på Långgrunds höga linjetavla med vid utsikt över utskärgården.  

IMG_3430

Korgen full med kantareller, en vacker svampskörd i höstdagen.

IMG_3381

Det lilla korset finns uppe på ett högt flyttblock och inskriptionen på den släta östliga sidan.

IMG_3373

Matts Nordman föddes den 21 augusti 1813 och inte den 21 juni som inskriptionen berättar.

IMG_3341

Det lilla korset finns uppe på ett högt flyttblock och inskriptionen på den släta östliga sidan.

IMG_3145

Korset på Vrångskatan i Norrnäs skärgård, ett kors som jag sett i min ungdom och som jag nu återupptäckt.

Det visade sig att födelsedatumet var fel och skulle vara 21.8 1813 enligt kyrkböckerna. Det visste Anders Wester berätta när jag kontaktade honom, även han väl insatt i byns historia och glad över det återupptäckta korset. Matts Nordman var hemma i byn och tillhörde ett säljaktslag som skulle ut på höstligt sälfiske till utskärsholmen Märigrund, till byns samfällda fiskeläge där man på den tiden fångade vikarsälar på hösten med stormaskiga sälnät. Korset på Vrångskatan hämtade med sig en fläkt av en gången tid, där sälfisket hade sin stora betydelse i dåtidens fångst- och fiskekultur i skärgården.  

När säljaktslagets andra medlemmar stack sig in hos Matts Nordman den ödesdigra dagen för att hämta honom, meddelade han att han just då kände sig dålig men skulle komma ut med egen båt senare på dagen. Han kom aldrig till Märigrund och när hans kamrater gav sig ut för att söka, hittade de Matts död och hans båt sönderslagen vid Vrångskatan bara en bit bort från Märigrund. Matts änka lät tillverka ett kors att sätta upp på Vrångskatan till sin mans minne. Det blev gjort men hon var inte nöjd med korset, som var väl litet med tanke på allt järn hon burit över till bysmeden som råmaterial till korset.

I septemberdagen, då vi putsade fram inskriptionerna och fotade dem för dokumentationens skull, lyste det av gula kantareller i skogen bakom stenblocket. Jag återvände till platsen på eftermiddagen med svampkorg och svampkniv och fick korgen till en tredjedel fylld. Vackra och färska höstkantareller som fick sällskap av ytterligare kantareller på återvägen, under ett strandhugg på stugholmen där det brukar finnas en del kantareller att plocka i septemberhösten. Det fanns till och med mera kantareller än som rymdes i korgen, men en korg fylld med kantareller räcker gott och väl till.

När jag sköt ut båten från Vrångskatan på soligt och lugnt vatten, påmindes jag om en trevlig händelse dagen innan. Efter en tur på havet körde jag in i sundet mellan Vrångskatan och Märigrund på kvällen. Den ständigt spanande blicken upptäckte en simmande älg som styrde kosan över till Märigrund. Vi möttes inte på stranden men på någorlunda lagom kamerahåll fick jag några snabba bilder på den simmande älgen och då han klövade upp på stranden. Älgen var en ung tjur med fyra taggar i sin ungdomliga hornkrona, och med ett smått förvånat uttryck i sina ögon när han som hastigast blängde bort mot mig. Sedan travade han i skogen och var försvunnen, pådriven av brunstens heta blod och sin längtan efter älgkor.

Under båtturen på havet hade jag passerat Långgrund, där ett av de tre tidigare nämnda korsen finns, och som sticker ut sin klippskodda udde från den skogklädda än Grytskär. Längst ut på Långgrund finns en hög och väl synlig linjetavla och där satt en ung havsörn högst uppe på en av stolparna. Örnen satt och spanade in alla knipor och ett par kullar med småskrakar som var sysselsatta med dagens proviantering på grundvattnet söder om Långgrund. I förhållande till linjetavlan var örnen liten men ändock en ståtlig syn mot hösthimlen som var överströdd av sakta framseglande moln.

Medan båten i promenadtakt närmade sig udden med sin linjetavla och avståndet sakta krympte tog jag en serie bilder av scenen. Sjögången besvärade förstås men det blev några användbara foton trots allt. När havsörnen tyckte att båten var väl nära, tog han ett skutt upp i luften, bredde ut sina stora och breda vingar och vinklade in mot den stora skärgårdsön. Kniporna lyfte för säkerhets skull och flög en vid sväng innan de gick ner på vattnet på nytt, medan skrakkullarna samlades i två täta grupper som gör det svårare för örnen att välja ut ett enskilt byte. Den här gången behövde de inte bry sig om örnen desto mera.

Text och foto: Hans Hästbacka

Kommentit (0)

Jätä kommentti