November råder med markerna avklädda i grått och brunt. En avstämd tid i årshjulets gång. Kanske en dyster tid när alla färger slocknat och dagsljuset avtar allt mera, och gryning och skymning räcker varandra händerna under en helmulen himmel. Eller så har nattfrosten varit stark och klätt markerna i en skön rimfrost, i ludet ljusgrått eller i gnistrande vita frostkristaller beroende på om dagen är mulen eller solig.
Här, där jag sitter i arbetsrummet och skriver, lever oktober månads färgglada minne starkt. En höstmånad färgad i gult, rött, orange och rödbrunt. Höstens finaste tid, speciellt under dagar med sol och återkommen värme. Indiansommar eller Brittsommar beroende på vilket namn vi vill använda om de solförgyllda oktoberdagarna, då naturen och årshjulet håller andan och bara finns till i färgglad skönhet att avnjuta för var och en som gärna strövar omkring i naturen och njuter av den tid som är.
En av de färgsprakande oktoberdagarna ägnade jag helt åt alla färger och den vilsamma stämning som rådde, då träd och buskar tömmer sina blad på det gröna klorofyllet för att återanvända det nästa år. Klorofyllet skyler över alla andra färger som finns i bladen. Färger som ökar i styrka i takt med det avtagande dagsljuset, regnblöta dagar och frostigt kalla nätter. Alla påverkar de färgsättningen i bladen, där regnigt och fuktigt väder ökar på det gula inslaget medan nattfrost stärker de röda färgnyanserna.
Oktoberdagen inföll mitt i den bästa färgprakten, då lönnarna brann i rött och orange längs min invanda vandringsrutt. Lönnar är vackra gårdsträd under hösten – och livfulla nektarbodar under försommarens rika blomning. Humlor, bin och flugor besöker flitigt de blommande lönnarna och får genom dem en god start på sitt sommarliv. När lönnarna brinner i höstfärger ligger de nya humledrottningarna i vinterdvala i skyddande sorkhål, i trädens håligheter och i utvalda holkar. I en lång och väntande vinterdvala på nästa års lönnblomningen.
Rönnarna bjöd på en fin färgskala från gult till rött i varierande nyanser, beroende på de enskilda rönnarnas egenskaper för olika färger. Enstaka bär fanns ännu kvar i någon rönn, men det mesta hade trastarna ätit upp av höstens måttliga bärskörd i augusti och september. Nu i skrivande stund har senhöstens trastar och de första sidensvansflockarna huggit in på hagtornens röda bär och på aroniabuskarnas svartglänsande bär. De båda bären är väl så stora för både trast och sidensvans, men med näbbarna på vid gavel och under knixande sväljningar lyckas de i alla fall få bären nersvalda.
Aroniabuskarna står för övrigt för en rent hednisk färg i hettande rött som lyser på långt håll. I likhet med andra nordamerikanska buskar och lövträd överträffar aronian våra inhemska buskar och lövträd i röd färgsättning. Det syns på långt håll att busken inte hör hemma i vår natur. Likadant är det med häggmispeln som även den är nordamerikansk och som brinner i starkt rödorange i oktober månad.
Att rönnar liksom alla andra träd är individer med egen genuppsättning som ger en varierande färgsättning och tidtabell under hösten – och en varierande lövsprickning på våren och försommaren – visade två rönnar som växer intill varandra vid sjöstranden. Den ena rönnen flammade i rött medan den andra rönnen ännu stod grönklädd. De båda rönnarna visade vilken variation det finns även hos träd och buskar. De är individer precis som bland annat skator, rävar och nässelfjärilar är, alla med unika egenskaper. Vi människor tänker lätt att alla rönnar eller alla skator är ett och det samma, att en rönn representerar alla rönnar och att en räv står för alla rävar. Men där gör vi människor ett stort misstag och går miste om de olika individernas särdrag.
De två rönnarna vid sjöstranden visar hur olika rönnar kan vara i färgsättningen och den höstliga tidtabellen.
Den unga skatan i metallglänsande fjäderdräkt vandrade obekymrad fram över asfalten.
Även stenhallonet kan färgas i fina höstfärger, när bladens gröna klorofyll försvinner och ger plats för andra färger.
Även stenhallonet kan färgas i fina höstfärger, när bladens gröna klorofyll försvinner och ger plats för andra färger.
En del rönnar blir alltid gulfärgade på hösten, medan andra rönnar får en röd färgsättning.
Lönnar är vackra gårdsträd, inte minst på hösten då de stora och handflikiga bladen brinner i rött och orange.
I slutet av mitt vandringsstråk, på en sträcka av ett tjugotal meter före min personliga vändplats, trivs och växer stenhallonet på karg mark bland lingonris och tvinvuxna rönnplantor. Stenhallonet har en sannskyldig förmåga att växa med fart under sommaren genom långa och sträva revor, och även sätta röda bär till världen varje år. Stenhallonen är helt ätliga bär, syrligt friska i smaken på hösten, trots att få människor plockar de röda och sammansatta frukterna.
Även stenhallonet hade slagit ut i praktfulla höstfärger i rött och rödbrunt. Det såg rent exotiskt ut med de stora, treflikiga och höstgranna bladen bland det gröna lingonriset och de små rönnplantorna. Höstgranna blad som lockade till en stunds fotografering innan det var dags att vända hemåt. Skönheten är övergående, inte minst hos stenhallonet, så det gäller att fotografera medan höstfärgerna sitter i.
För oss moderna människor, som mestadels lever i ett överflöd av tjänster, mat och inomhusvärme, signalerar de vackra höstfärgerna i oktober att årshjulet nu rullar mot lövfällning, kalla senhöstregn och de första snöfallen. För människor i en gången tid, då den stora majoriteten levde på landet i jordbrukssamhällen och man i mycket levde nära naturen och var helt beroende av det nyckfulla vädret och möjligheterna till dagens bröd, var de sprakande höstfärgerna starka varningsfärger. Nu om inte förr var det dags att bärga det sista av spannmålet och rädda både rovor och potatis ur jorden undan nattfrosterna. Fanns det förresten tillräckligt med torr ved i lidret inför den långa vintern? Skulle man hinna med plöjningsarbetet innan kölden kom? Arbete fanns över nog på gårdarna och de blossande höstfärgerna manade på.
Oktoberdagen i sällskap med höstens vackra färger var också skatornas dag. I oktober lever skatorna upp efter ett tillbakadraget sensommar- och septemberliv. Häckningen är för länge sedan ett avslutat kapitel, skatungarna är självständiga och lever sitt eget liv och sensommarens ruggning är över. Nu finns det tid att se sig omkring även utanför de gamla reviren som inte längre försvaras mot främmande skator. Men bekantar sig på skators vis med både gamla och nya grannar, söker efter nya näringskällor och tar gamla och gemensamma övernattningsplatser i användning inför den kommande vintern. Ibland finns det även skäl att hitta nya kollektiva övernattningsplatser, när gamla förstörts eller blivit otrygga.
En av oktoberdagens pigga skator satt uppflugen i ett lärkträd där barren lyste i brungult. Jag kikade under lugg på skatan där upp i trädtoppen och gjorde kameran klar för några snabba foton. Men trots att skatan var en stadsskata med daglig kontakt med människor, tålde den bara två hastiga foton. På det andra fotot kastar sig skatan ner från lärkträdet i en vacker snedfällning från trädet. Stadens människor skall gå eller cykla förbi, inte stanna upp och rikta en kamera mot den, för det är i allra högsta grad suspekt i skatans ögon.
En stund senare bjöd en annan skata på en verklig överraskning. Den skatan sysslade med någonting på en gata, plockade kanske åt sig någon överkörd daggmask. Solen lyste och fick fjäderdräkten att glänsa i metallskimrade färger. Obekymrad över mitt närgångna fotograferande vandrade skatan över asfalten och näbbade åt sig något ätbart. Det måtte ha varit en ung skata, som nu levde ett bekymmerslöst liv i staden utan en tanke på att människan kan vara farlig. Tids nog, under vinterns sociala samvaro, hinner de gamla misstänksamma skatorna lära ungskatan att människan inte är att lita på, fastän skator i städerna levt i fred med människan i hundra år.
Text och foto: Hans Hästbacka
