Andra saker
0
0

Snöfattigt men vinter

Text och bild: Hans Hästbacka

Skärivägen vindlar fram i sin bekanta bana, från Strandvägen ner till stugsundet. Inbjudande vit och helt snötäckt till skillnad från de omkringliggande skogsmarkerna, där marken ställvis lyser fram genom snön. Snöfattigt men ändock vinter. Här och var syns enstaka spår av skogshare och räv som korsat vägen eller tillfälligt rört sig längs vägen under de nattliga strövtågen efter föda och nya daglegor.

Nere vid stugsundet ligger roddekan kvar på sin plats trots gångna högvatten och hårda vindar vid ett par tillfällen tidigare i vinter. Under det tunna snötäcket gömmer sig blankhal is uppe på stranden som en påminnelse om det senaste högvattnet. Ett högvatten som  tillsammans med sjögången bröt upp isen i det strömma sundet, än en gång denna vinter, men som skonade roddekan.

Norröver i sundet är delar av det stora och grunda strömdraget helt isfritt. Automatiskt spanar jag av strömdraget och iskanten, men varken storskrake eller knölsvan syns. Det skall de inte heller göra i februari månad, som är en övervintringsmånad för de båda tidiga skärgårdsfåglarna. Men redan i mars kommer de första fåglarna att ligga i strömdraget, om vintern fortsätter lika mild som hittills.

Köldknäppen som utlovats till följande vecka kommer tillfälligt att lägga locka på strömdraget, men mildväder och vattenströmmar öppnar det snart igen. Kanske lämpligt till mars månad då vårflyttningsdriften drabbar de tidigaste fåglarna. De är ju vana att ligga vid iskanter och i öppna strömmar söderöver. Ett fullgott skydd mot köld och friska vindar har de i sina täta dundräkter. Det breda och grunda strömdraget norr i sundet är en bra betesplats för svanar och en lika bra fiskeplats för skrakar. Jag ser fram emot att få se de första vårfåglarna i strömdraget i mars.

Vinterbilder 17 092

Vinterbilder 17 077

Vinterbilder 17 064

Vid den långa stenbryggan är isen tunn som knäckebröd, här och var genombruten av vatten. En bit norröver ser isen någorlunda ut, men medan ja begrundar möjligheterna att gå över isen till stugholmen, kommer en stuggranne på fastlandssidan gående ner till stranden. Han ger inte mycket för isen just nu, visar det sig.

Veckan innan var sundet helt isfritt och den nya isen har frusit till i nollföre och någon minusgrad. Inget att lita på med andra ord så besöket på skäristugan får vänta, tills den utlovade köldveckan gjort sitt och gett en stark och trygg is i sundet. Svaga isar är inget att leka med och ett dopp i det iskalla vattnet lockar mig inte. Förnuftet får vinna och stugbesöket vänta.

Ett par kilometer norröver, där en mindre och strömfri fjärd bereder ut sig, susar en fyrhjuling över isen över till den stora och skogsklädda ön Grytskär. Där norröver är isen tillräckligt stark för både mindre vinterfordon och fiske med nät under isen. Så helt förstörd är vintern inte för den, som vill röra sig på isen och skaffa sig matfisk på bordet. Vinterisarna i skärgården ger en lockande frihet att röra sig i skärgården och bjuder dessutom ofta på intressanta spårlöpor av både vitsvanshjort och älg, skogshare och räv, mårdhund och utter. Det får anstå till mars månad, då solen lyser som en kvartslampa över snötäckta isar.

Resultatlöst spanar jag av sundet med både öron och ögon. Inte ett fågelljud hörs, inte ens kottknackanden eller förargade läten från större hackspett, eller lockande jamanden från en nötskrika. Nötskrikan brukar inte visa sig eller höra av sig varje gång. De håller gärna till i skogarna både på fastlandssidan och på stugholmen. Tydligen håller skrikorna till inne i skogarna, tysta och försynta just i dag.

Men hörs inget annat ljud, så brukar i alla fall större hackspetten ge sig till känna. Så har det varit under de senaste två vintrarna, då större hackspetter funnits över allt tack vare alla grankottar i skärgårdsgranarna. Nu syns inte enda kotte i de höga granarna på stugholmen eller på fastlandssidan, endast några kottar i en mindre gran på parkeringsplatsen. De kottarna föder inte en hackspett längre än en halv dag.

Vinterbilder 17 088

Nu lever inte större hackspetten på grankottar som sådana. Men nog på de energirika fröna inne i kottarna, som hackspetten transporterar till en lämplig grenklyka eller uthuggen fåra i en murken trädstam eller äldre telefonstolpe. Här i sin smedja kilar hackspetten fast en kotte åt gången och huggar upp de skyddande kottefjällen för att komma åt fröna. Det betyder dagslånga arbetsverk med grankottar, eller med tallkottar som även de bjuder större hackspetten på den viktiga vinterfödan.

I kottefria skogar finns det helt enkelt inga större hackspettar. Spettarna är tvungna att dra vidare till områden med en hygglig eller god kotteskörd och återkommer först, när granarna och tallarna än en gång är garnerade med kottar i tillräcklig mängd. Det kan inträffa redan nästa år eller därpåföljande år. Lite tålamod får man lov att odla i väntan på nästa rika kotteskörd och skogarna fyllda med trätande större hackspetter – och det mjuka men distinkta knackandet från hackspettarnas hårda näbbar mot granarnas kottar. Ett trevligt vinterljud i annars nog så tysta februariskogar.

Kommentarer (0)

Skriv ett svar