Aktuellt
0
0

Flyktinghjälpen ”Måonäspassi”. Hur gick det för de andra flyktinghjälparna? (Del 4)

Det blev allt tätare mellan polisrazziorna, misstankarna mot pappa och de andra blev allt starkare, det blev kritiskt, och risk för dem att hamna i samma situation som Axel hade haft.

För att undvika det, beslöt de att emigrera när risken bler för stor. De hade en båt reserverad i Sundqvists hamn i Monäs, klar för start när så behövdes. Pappa hade gjort motorn sjösäker, med extra tändsystem, avloppsröret kunde vridas ner under vattnet för att köra ljudlöst. I slutet av augusti måste de börja gömma sig, då beslöt de att kvällen 1 september åker vi. Någon kväll före gjordes allt, utom en fråga, i ordning: Skulle jag följa med, eller vågade man lämna mig hit? Som minderårig var jag inte misstänkt, men jag kände till många inblandade som inte ännu var misstänkta, dessutom hade man hört att de i något fall hade tagit pojkar som gisslan för att få fast deras pappor. Med detta underlag, beslöt pappa att jag måste följa med. För mig var det inget måste, jag ville ju följa med pappa, men för mamma var det svårt, hon ville ha mig hemma, men genom sådan vetskap, ville hon inte ta risken att jag skulle hamna i någon sådan svårighet. När hon hade funderat färdigt sade hon, med bedrövad stämma: ”Hä ä väl nåov säkrast å bäst att do fölger mä pappa ti Sverige”.

Den bestämda dagen kom, pappa cyklade på förmiddagen till Monäs, farmor skjutsade mig och våra saker på eftermiddagen. Det var ingen glad stämning hos oss den dagen. Förutom att vi skulle skiljas för en obestämd tid, så var det stora risker med resan. Skulle vi klara oss utan att hamna fast för kustbevakningen? Skulle vi klara resan över kvarken i den öppna lilla båten? Trots allt spände vi hästen för kärran, lastade i sakerna, och resan hade börjat. Ingen utomstående fick märka något, så farmor körde efter en skogsväg ”Bakstrandväijin”. Resan gick bra till ”Sundqvistas” vi lastade av sakerna och gick in. Ragnar Sundqvists mamma kokade kaffe åt oss. Efter kaffet startade farmor hemfärden, med pappas cykel i kärran. Vi andra väntade på mörkret, då färden skulle börja.

Ragnar hade undgått att hamna i kriget, och arbetade i sin morbror Granlunds snickeri, troligen därför blev han misstänkt för att vara flyktinghjälpare, så han blev någon tid före vår resa, beordrad till arbetsplikt i en granatfabrik i Gamlakarleby. Han for dit och arbetade, men han ville inte tillverka krigsmaterial, så han höll kontakt med sin morbror, för att veta när vi tänkte emigrera, så att han kunde komma med. Dagen före avfärd kom han hem, han höll sig i kammaren, med sin fru och sin lilla dotter, för att ingen obehörig skulle se att han var hemma.

Granlund var vår skeppare, han hade i tonåren varit medhjälpare åt kaffesmugglare, och kört liknande båtar över kvarken. När det var lämpligt mörkt sade han: ”No far vi!” Vi gick till stranden, lastade i sakerna och startade. Med motorlådan övertäckt med filtar och täcken och avloppsröret under vattnet gled vi sakta och ljudlöst fram, över till Vexala sidan, det var nästan mörkt, men vi såg ändå tullbåten vid bryggan på”Kåtaholmin”, tullmännen varken såg eller hörde oss, ändå körde vi ganska långt i glid fart, tills de var säkra att de inte kunde höra oss. Det var spännande minuter. Förbi ”Låoton” fanns det några som vi måste ta med. Det visade sig vara elva personer, så när alla kommit i, den tjugofyra fot lång båten, var den så ner lastad att Granlund sade:”Vi har överlast, om det börjar blåsa hårt får vi stora svårigheter”. Färden fortsatte i lugn och ro, men när vi kom på öppna havet började det blåsa allt hårdare, vågtopparna började komma in i båten, det gällde att ösa bort vattnet, som höll på att fylla båten. Ombord fanns två ämbar, de tog bort mitt golvet och öste i skift så mycket de orkade, men hade svårt att hålla stånd, för vågorna blev allt högre. Plötsligt sköljde en våg över motorn, så att den stannade, då var det verkligen kris. Granlund sade: ”Om båten vänder sidan mot vinden nu, är vi förlorade. Vi måste få igång motorn genast”. De försökte styra med årorna, pappa försökte få igång motorn, – det lyckades, den startade. Vi var i höjd med Stubbens fyr. Granlund sade:”Nu måste vi vända, – och snabbt, när vi är uppe på nästa våg, annars kan båten fyllas av en enda våg”. Vi lyckades vända, men hade svårt att hålla båten flytande, men det lyckades när vi vänt, vi körde åter mot land. Stämningen blev positiv, men plötsligt dök en, till synes, stor båt upp på vågorna bredvid oss, någon ropade: ”Tullbåten!”. Soldaterna var genast beredda och ropade: ”Ingen som försöker ta den här båten klarar livet”. Så hade de lärt sig, några under flera års tid. Men det var bara Elmer Sundqvist och Viljam Norrlin som kommit för att söka oss. Det hade getts stormvarning för kvarken. De visste, att om vi klarat oss, går vi in i viken som de bevakat under kvällen. Glädjen var stor när de hittade oss. Vi körde in i den skyddade viken, och täckte över vår båt med ris. Ragnar åkte hem med Elmer och Viljam, vi andra gick till en fiskarstuga, det regnade, det var tungt att gå en kilometer i skogen med genom blöta kläder och väskor. De bröt upp dörren och gick in, där fanns en öppen spis, också ved. Fönstret täcktes noggrant innan de gjorde upp eld, i värmen kändes det både lugnt och skönt. En soldat gick ut, men kom genast in och ropade: ”Släck elden genast!”.

Det blev panik, vi trodde att polisen var där, men det bara brann i skorstenen. De släckte elden i spisen, blötte några filtar i sjön, högg alar som de band fast på skorstenen, bredde ut filtarna där över, gjorde upp eld på nytt, det fungerade, lugnet var återställt. Kläderna och väskorna torka framför brasan. De två flickorna fick ett draperi, en hörna för sig själva. Det blev snabbt för varmt och fuktigt, med femton våta personer i ett litet rum, natten gick sömnlös men vi hade torra kläder, väskor och mat nästa morgon. Bröden var inte goda, men vi åt. Vi hade ut vakter på natten, för ett båtlag hade ju gripits här, något tidigare. Följande dag var det lugnt, solen sken, men platsen var farlig så vi höll ständig utkik mot sjö och skog. Vi gick till båten, som ännu låg där den lämnats. De började reda upp efter gårdagens katastrofala resa, pappa granskade motorn noggrant, provade magneten, som hade torkat och fungerade igen. En soldat sade: ”Ett gevär är gömt här nära.” Man hittade det och en låda patroner. Jag fick sitta bakom en buske och spana efter tullbåten. Den kom, mitt på dagen men, långt ut till havs. Skulle den komma tillbaka närmare kusten? Jag kände mig riktigt liten den dagen. Ragnar kom tillbaka med goda nyheter: ”De lovade lugnt väder i natt.” sade han.

Det blev mörkt, en ny resa startade, vågorna var höga, men långa, inget vatten kom in. Det gick bra, bara ett problem – fullmånen, – för uppe på vågtopparna syntes vi långa vägar, men vi såg inga tullbåtar. När vi rände ner i vågdalen kände vi oss mycket små, – vatten, bara vatten tiotals meter snett uppåt till alla sidor, stämningen var dämpad, bara motorn tuffade på och arbetade sig sakta men säkert upp för våg efter våg. Kanske halvvägs började vi se två blinkljus från svenska fyrar, stämningen lättade, man började prata, havet lugnade sig också, vågorna blev mindre och mindre, segern var vunnen tyckte vi. Men ta inte ut seger i förskott, för plötsligt dunkar det till med en kraftig smäll under båten. På noll tid var golvet upp. Kom det hål? Inget vatten sågs komma in, men golvet hölls borttaget tills man kastat alla väskor bakåt i båten och undersökt fören där smällen hördes, men allt tycktes vara i skick. Det måste ha varit en stock, en ”Rakostock”, som vi kört rakt över, med stor tur, för hade den kommit med ändan mot båten kunde den ha gått rakt igenom. Det blev åter tyst, men vi kom allt närmare Sverige. Granlund valde att köra mot blinken från ”Stora Fjäderäggs fyr.” När vi kört en halv timme från smällen, och var in på svenskt vatten, syntes periskopet från en u-båt framför oss. Vi blev rädda men gissade att svenska kustbevakningen sett oss och kollade vad det var. Det började ljusna fem tiden, morgonen var dimmig, men vi såg fyren och fortsatte rakt fram. När vi kom nära land, såg vi några soldater komma springandes ner för sluttningen, vinkade med armarna och ropade ”söderut, söderut”. Runt oss såg vi stenar överallt. Vi vände söderut, körde mellan stenarna, och till fyrens båthamn.

Hur vi blev mottagna skall vi se lite senare.

Kommentarer (0)

Skriv ett svar