Aktuellt
2
1

Flyktinghjälpen ”Måonäspassi” del 1

Roy Holm från Vasa berättar i denna artikelserie om minnen från sin barndom. Kriget var i sitt slutskede och den olagliga flyktinghjälpen var livsfarlig för alla inblandade. Vi får nu veta hur det hela organiserades och gick till och att alla medverkande faktiskt satte livet på spel.

 

Under första halvan av 1940-talet, medan kriget fortfarande pågick, hade man i Munsala organiserat en hemlig, humanitär hjälpverksamhet för flyktingar och krigströtta soldater.

Jag var då en liten pojke, mellan 12 och 14 år gammal, men kom ändå i kontakt med verksamheten genom att jag arbetade i pappas verkstad, där vi bland annat reparerade motorer för flyktbåtarna.

Jag kände till verksamheten bara genom arbetet i verkstaden, men senare efter kriget, när jag lärde mig hur olika politiska, ekonomiska och sociala åsikter de medverkande hade, förstod jag att det verkligen varit en humanitär verksamhet där egna åsikter lades åt sidan och medkänslan tog över, så att de fullt ut kunde samarbeta och hjälpa människor i nöd.

Jag tror att många av flyktingarna kom från Baltikum, kanske främst från Estland, sådana som undkommit Hitlers koncentrationsläger genom att ta sig över Finska viken till Finland, många gånger med livet som insats.

De krigströtta soldaterna, hade rymt från stridslinjerna eller stannat hemma efter någon permission, för att kunna ta sig över kvarken till säkerheten i Sverige. Min gissning är att det, bland dessa, kan ha funnits några av de tusentals estländare som hade varit frivilliga i den finska armén, men som inte längre orkade kriga.

Det var hårda tider, krigets lagar gällde, så myndigheterna var ständigt på jakt efter dessa människor. Finland var i förbund med Hitlers Tyskland, varför båtflyktingarna var långt ifrån säkerheten när de landsteg på finsk mark, men de hade hoppet kvar, därför att ”djungeltelegrafen” tydligen hade kunnat berätta om flyktvägen som kallades ”Måonäspassi”, ända till andra sidan Finska viken.

Det gällde också livet för dem, att obemärkt kunna ta sig femhundra kilometer upp till Monäs i Munsala och bo gömda hos någon familj som hade medkänsla. Hos familjen fick de bo tills något båtlag en lämplig natt kunde ta dem över kvarken till flyktingförläggningen på Holmön i Sverige.

För de krigströtta soldaterna var situationen lika livsfarlig. Det hände sig att några hamnade fast, och jag har hört, att dessa blev förda tillbaka till krigslinjen, vilket var i stort sätt samma som döden i krigets våldsamma slutskede. I Vexala blev en man skjuten då han tänkte fly i sin båt. Man sköt honom fast han lytt ordern att vända, efter vad de andra, som inte hittades, men som fanns gömda i buskaget alldeles intill polispatrullen, har berättat efter hemkomsten från Sverige. Jag vet inte hur många som blev räddade genom denna hjälpverksamhet, men det måste ha varit hundratals människor.

Det var inte lätt att hitta utrustning till alla dessa resor, i fullständig hemlighet för både myndigheter och befolkningen i allmänhet i ett krigshärjat land, där i stort sett alla förnödenheter redan var förbrukade. Trots alla problem så lyckades man skaffa båtar, motorer, bränsle och andra förnödenheter. Det fanns en del människor i byarna som var villiga att hjälpa till, men det var inte lätt att ta reda på vilka som var pålitliga, som kunde hålla tyst, så att de inte förrådde sina medmänniskor, därför resonerades det försiktigt med dem man trodde på, om deras åsikter om kriget, flyktingar, om krigströtta soldater (desertörer), utan att de ändå skulle förstå att hjälpverksamheten redan fanns.

I pappas smedja i Hirvlax och i Granlunds snickeri i Monå resonerades det mycket om sådana saker med kunderna. Man berättade ju inte så mycket för mig, men jag fanns ju där och hörde diskussionerna, därför tror jag att Axel Nyby, ”MajSofias” Axel i Monäs, hade hand om anskaffning av förnödenheter. Vilhelm Blomqvist ”SexmansVilhelm” i Hirvlaxförsökte ordna en tillfällig logi. Han hade ett rum i sitt hus som användes flitigt.  Johannes Granlund i Monå, hade i sitt snickeri ansvar för att båtarna kom i sjödugligt skick. Pappa reparerade och såg till att motorerna blev så säkra att de att de utan större risk kunde föra ett båtlag över kvarken. Jag tror att Villiam Norrlin, ”SkatasViljam”, och Elmer Sundqvist såg till att båten i rätt tid fanns på utgångsplatsen för resan, att allt som behövdes fanns med och att rätta antalet personer kom i båten, för att resan inte skulle bli ett skeppsbrott, eller en katastrof.

Till en början fungerade allt mycket bra, många båtlaster hade ostört kunnat ta sig över till svenska sidan, men plötsligt hade myndigheterna fått reda på flyktvägen, och inte bara det utan också fått information om när båtlagen skulle starta.

Kommentarer (1)
  1. Hapa

    Mitä vittua! Kieleksi on valittu Suomi ja joka vitun juttu Ruotsiksi

    Svara

Skriv ett svar