Ajankohtaista
0
0

Välsignade vintersol

Minus tio grader, ett svagt östligt vinddrag och en vintersol som lyser över landskapet från en molnfri, blåmålad himmel. Äntligen en riktig vinterdag att njuta av och ströva omkring i. Solljuset är bländande härligt, där jag vandrar på isen mot ljuset, snett mot det lite bitande vinddraget.

Solljuset ger lättare steg och ett ljusare sinne. Solljuset sätter också i gång hormonproduktionen, som piggar upp kroppen och minskar behovet av mycket vintersömn. Trots att närmare två månader av vintern ännu återstår, bryter det tilltagande solljuset i februari månad midvinterns mörker och stora sömnbehov. De dagar vintersolen kommer åt att lysa, får man lov att tillägga i dessa modernt mulna tider.

Jag vandrar sakta längs stranden och beundrar strandträden som lutare sig ut över isen. Just så här får stränder gärna vara; kantade och inbäddade av lutande och fritt växta träd som skänker stranden skydd och skönhet. Den ömsom upptinade och tillfrusna snön under träden är mönstrad av många och otydliga spårstämplar från harar, någon enstaka katt och av utter.

Uttern råkade jag få syn på för några dagar sedan, när jag spanade ut över sundet på mitt dagliga strövtåg. Ja, i verkligheten var de två stycken: en österöver och den andra en bit västerut. Uttern som sprang på isen österöver var en medelstor hanne, som följde strandlinjen i lugn och avslappnad gång. Han var uppvaktad av ilskna kråkor och skator, som skällde ut honom och gjorde loja störtdykningar ner mot honom. Den andra uttern var en mindre hona, som sneddade över det isbelagda sundet.

På andra sidan sundet fösvann hon snart bland buskar och träd. Jag misstänker att de båda uttrarna nyligen hade skiljt på sig efter en kort men intensiv tid tillsammans för att para sig och föra släktet vidare. Nu var de nöjda med sin tillfälliga samvaro och sökte sig vidare på egna stigar. För det mesta parar sig uttrarna tidigt på våren, men de kan brunsta och para sig året runt. Man har till och med observerat små utterungar mitt i decembervinterns mörker och kyla.

Jag vikar av från det tillfrusna och bländande vita sundet och viker in på en mindre väg som rinner fram på en långsträckt ås. Vägen kantas av egnahemsgårdar, åkerlyckor, karaktärsträd och skog av varierande slag. Ett stycke kultur- och naturmark som bjuder på bilfri vandring, ett varierande landskap och intressanta naturobservationer. Och denna dag därtill ett härligt solsken.

Vid en bondgård sjunger en talgoxe, inspirerad av det flödande ljuset och med tid över för en sångstund efter att ha fyllt krävan med frön vid gårdens småfågelmatningsplats. I gårdsträden sitter gårdens egna skator och kajor uppflugna. Ett gammalt lärkträd med toppkvistarna utbredda som en utspärrad hand är fåglarnas favoritträd. En av kajorna sitter högst upp, vänd mot solen och med fjäderdäkten uppburrad för att hålla värmen.

Från en högväxt och tät rad av granar brusar en flock gulsparvar upp från marken. Under granarna ligger havre utspridd enkom för gulsparvarna och för områdets fasaner. Dagligen brukar också kråkfåglarna fylla på sitt energibehov med havre. I en av grantopparna sitter en kråka som bäst och smälter frukosten.

Plötsligt slår talgoxen på sitt vassa alarm. Gulsparvarna som flugit upp i en gårdsbjörk tar till vingarna och flyger bort, medan pilfinkar och gråsparvar gömmer sig i ett tätt buskage. Samtidigt flyger en liten och rundvingad sparvhökshanne in på scenen. Han är upptäckt och fortsätter längs vägen bort mot en gård inne i tallskogen på åsen. Där kan han kanske överraskande slå till i skydd av träden och knipa sig en talgoxe eller pilfink.

Jag passerar två tomma gårdar, som tidigare varit bebodda året runt men som nu för tiden tjänar som sommarbostäder för ägarna. Den gamla generationen, som byggt gårdarna och bott året runt på åsen med fiskrika vatten på ömse sidor av åsen och kanske flottningsjobb under sommarhalvåret som främsta inkomstkälla, är borta. De vuxna barnen finns på plats under sommarhalvårets helger och semester.

I ett av gårdsträden sitter en större hackspett och bearbetar en tallkott för att komma åt de små men näringsrika fröna. På andra sidan vägen filar en talgoxe och en blåmes på sina visor bland buskage och unga lövträd. Ett skyddat och samtidigt soligt ställe för mesarna att småsjunga på, speciellt med tanke på den jagande sparvhöken. Snön på båda sidor av vägen är mönstrad av spårstämplar från fälthare och ekorre. Och på ett par ställen har smågnagare dragit upp gångar och tunnlar i det ytligaste och lösa snölagret.

Vid de rödmålade uthusen lyser solen speciellt frikostigt, och värmer till och med svagt. Jag sätter mig på ljugarbänken vid vedliderväggen och suger i mig solsken. På andra sidan vägen står en trave med metersved i snön. Den kommer att bli upphuggen av gårdsägaren i majvåren, då snön är ett minne blott och markerna grönskar. Men dit är det ännu långt, och det är ingen brådska till majvåren ännu. Just nu med februarisolen lysande från en blå vinterhimmel, är tillvaron alldeles utmärkt. Det återvändande ljuset och de soliga vinterdagarna är en välgörande välsignelse.

Text och foto: Hans Hästbacka

 

Vintersol 020 Vintersol 023 Vintersol 045 Vintersol 073 Vintersol_023

Kommentit (0)

Jätä kommentti