Kolumni
1
0

Somppis Case

Nimi: Sari Somppi, syntynyt Vaasassa

Koulutus: Kriminologian maisteri, pol.mag kehityspsykologiassa. opiskelee tällä hetkellä psykologiksi Uumajan yliopistolla.

Työ: Aluejohtaja Länsi-Suomen rikosuhripäivystyksellä, aikaisemmin työskennellyt Vaasan vankilassa.

Namn: Sari Somppi, född i Vasa

Utbildning: Master i kriminologi, Pol. Mag i utvecklingspsykologi, studerar psykologprogrammet vid Umeå univeristet.

Arbete: Regionsdirektör över Västra Finlands brottsofferjour. Tidigare arbetat på Vasa fängelse.

En ren avrättning

Jag hade nyligen börjat mitt sommarjobb på häktet Huddinge i Stockholm samt kvitterat ut egna häktes nycklar. Så var det äntligen dags att gå ut på avdelningen och träffa de intagna.

Första dörren till en cell öppnas och vakten som jag arbetade skiftet med säger – han kan vara lite oförutsägbar. Ut ur cellen hoppar en man som är nästan två meter med långa rastaflätor och skriker rätt ut. Jag känner hur blodet stelnar i mina ådror och hur det autonoma nervsystemet förbereder min kropp för fight, flight eller freeze responsen. Fastän detta händer hinner jag dock tänka och förstår på något sätt att fight responsen kanske inte är en respons att föredra. Hur skulle det se ut om jag mitt i allt attackerade den intagna? Flight kändes på något sätt mera lämpligt, men då kunde man räkna med att ta tåget hem och ge upp sin kriminolog karriär, åtminstone behövde man inte söka fler jobb inom kriminalvården. Det som hände var att jag stelnade en stund möjligen med en stirrande blick och tog in det som hände runt omkring mej. Detta var mitt första möte med en intagen och här skulle jag arbeta hela sommaren.

Som tur stelnade blodet i kroppen inte så ofta den sommaren i möten med de intagna, trots val av arbetsplats. Jag lärde mig att se människan bakom brottet genom diskussioner med de intagna om deras livsöden.

Trots allt bör man alltid ha kvar respekten och insynen för det faktum att man arbetar nära farliga människor. Det som krävs när man arbetar inom kriminalvården är ett konstant närvarande säkerhetstänk samt att säkerhetsrutiner slaviskt följs. Jag visste ännu inte vad hösten på häktet Huddinge skulle föra med sig, samt att denna händelse skulle kasta en mörk skugga över svensk kriminalvård.

Jag var hemma i Vasa i runt hösten för att träffa min familj när jag får ett telefonsamtal från Huddinge häktet. Det är min chef som ringer och istället för att han retar mig för min finlandssvenska, hör jag allvaret i hans röst. Han berättar för mig att min kollega Karen är död och ber mig titta på svenska nyheterna på tv. Karen har blivit mördad av en intagen på häktet.

Jag minns Karen väl eftersom hon till en början var den som arbetade vid säkerhetskontrollen man skulle genomgå när man började sitt arbetspass. Eftersom det var ett säkerhetshäkte skulle all personal gå igenom säkerhetskontrollen som liknade flygfältets säkerhetskontroll. Även matlådan skulle skickas igenom en röntgen för att se till att man inte langade in något ofördelaktigt till häktet. Förstås ringde det alltid när jag passerade, eftersom jag hade ett par coola Reebok sneakers med guldspänne i metall som alltid skickade detektorn en signal. Då var det för det mesta Karen som kom ut, skrattade och bad mig skicka skorna genom röntgen. Denna procedur hörde till arbetspasset och blev lite som en ritual.

Det som hände Karen 3 oktober 2011 var ofattbart. Hon arbetade på skiftet där man eskorterade fångarna ut och gå på rastgården på taket. Fångarna som gick på taket hade restriktioner, vilket betyder att de inte får träffa andra intagna, eftersom detta kan skada polisutredningen. På häktet är inga intagna ännu dömda utan de väntar på rättegången. De fångar som inte hade restriktioner fick vara på en vanlig rastgård tillsammans med andra.

Det som hände var att Karen tar emot intagna Erik Ljungström, 28 till rastgården på taket. Hon eskorterar honom mot en rastgård när han plötsligt går till attack med knytnävslag mot Karen, på två sekunder hinner en annan kollega uppmärksamma denna attack och larmar. Efter att hon larmat tar hon med sig en batong och springer mot gärningsmannen och är på plats efter 14 sekunder. Hon försöker slå mot Ljungström men han tar batongen av henne och hon tar skydd. Den intagna slår Karen med batongen och hon dör av slagen. Inom loppet av 1 minut och 16 sekunder är en manlig kriminalvårdare på plats varav gärningsmannen lägger sig ner på golvet. Han grips utan motstånd. Man försöker återuppliva Karen men det är för sent.

Jag har läst polisutredningen av fallet och trots att jag läst ett oändligt antal polisutredningar på diverse mord har detta fall berört mej personligen som mest och mina tankar går till hennes familj och hur de bearbetat det inträffade.

Veckan före misshandeln hade Ljungström attackerat en manlig kriminalvårade med stryptag och därmed flyttats till säkerhetshäktet i Huddinge. Kriminalvården säkerhetschef menar att detta ej hade inträffat om man på Huddinge häktet hade följt grundläggande säkerhetsåtgärder. Informationen om Ljungströms våldsbenägenhet hade behövts vidarebefordrats till berörd personal, dels hade han en hög säkerhetsnivå vilket betyder att han alltid hade åtföljts av två kriminalvårdare och inte varit ensam som i fallet med Karen.

Åklagare har kallat brottet för ”en ren avrättning”. Det går inte att få det mer brutalt än såhär berättar för aftonbladet. Ljungström dömdes i tingsrätten till livstids fängelse för mordet på kriminalvårdaren Karen. Domen överklagades men Svea hovrätt valde att gå på tingsrättens linje och fastställde det tidigare livstidsstraffet. Man ansåg att mordet var synnerligen hänsynslöst och brutalt. Hovrätten skriver i domen att den åtalade har använt sig av ett ”besinningslöst övervåld”

Denna dödsmisshandel av Karen är en unik, synnerligen ovanlig och tragisk händelse i svensk kriminalhistoria.

Kommentit (0)

Jätä kommentti