Kolumni
0
0

Somppis Case: Kevinfallet

Kevinfallet

Sommaren 1998 händer det overkliga, som får ett helt samhälle att må mycket dåligt. En liten 4-årig pojke vid namn Kevin Hjalmarsson hittas död på en strand i Arvika. Den lilla pojken har mördats och de som kommer att anklagas för mordet är bröderna Christian och Robin vid den tidpunkten 7, respektive 5 år. Bröderna påstås ha erkänt mordet på 4-åringen, trots att den delen av erkännandet aldrig spelats in. Så unga gärningsmän hade man ingen tidigare erfarenhet av inom svensk kriminalhistoria.  Idag 20 år senare riktas en stark kritik mot de forensiska förhörtekniker man använde i förhör med dessa pojkar. Tekniken polisen använde för brödernas erkännandet bedöms helt enkelt vara olaglig.

 

Ambulansen larmas på plats söndagen den 16 augusti 1998 när en liten pojke hittas död på en strand i Arvika liggande på en lastpall.  Det man först bedömde vara en drunkningsolycka visade sig senare vara ett mord. Rättsmedicin ger ett utlåtande om att pojken dött genom kvävning, detta går att utläsa genom blödningar på ögonvitorna, vilket uppkommer då offret kvävts eller strypts. Man hittade även skador på kroppen som kunde vara ett resultat av sexuellt övergrepp. Att det handlade om en olycka kunde uteslutas. Denna pojke hade bragts om livet.

 

Polisen satte upp tre spår de skulle gå efter:

 

  • Pedofilspåret: Ett av spåren polisen hade att gå efter var att flera personer uppgav att de sett Kevin med flera pedofiler denna dag. Dessutom förekom det dokumenterade pedofiler i Arvika.
  • Anhörigspåret: Enligt kriminalstatistik vad gäller grova brott är gärningsmannen sannolikt en person som offret känner. Gärningsmannen hittas oftast i bekantskapskretsen. Dessa brott inträffar oftast även i en välkänd miljö.
  • Barnspåret: Inleddes på en intuition av en polis där han kopplade samman bilder från lekplats, vatten, området och skadebilden.

 

Det var pedofilspåren som till en början dominerade, men barnspåren blev senare mer och mer intressanta. I kartläggning av personer och platsen samt analyser av flödesschema kunde man urskilja åtta pojkar som föll i focus för utredningen. Teknikerna finkammade brottsplatsen och avfärdade pedofilspåren, av den enkla anledning att mordplatsen inte var densamma som fyndplatsen.  Man hade nämligen hittat Kevins klädesplagg bakom en röd bod ca 30 meter från den plats kroppen påträffats. I Kevins underkläder hittades sand som endast fanns på denna plats vid den röda boden. Teknikerna trodde inte att en pedofil skulle lämna kroppen helt öppet på en lastpall i vassen, utan att gärningsmannen skulle ha gömt kroppen bättre för att inte bli avslöjad. Teknikerna konstaterade att Kevin blivit kvävd med en pinne samt att Kevin kan ha försökt hålla mot trycket av pinnen med sina händer.

Man gjorde även en offeranalys som kan definieras som en kartläggning av offret. Offeranalysen gjordes eftersom man ville få en detaljerad bild av vem Kevin var och hur han levde sitt liv. Man intervjuade människor i Kevins liv dvs anhöriga, grannar, vänner och personal på daghemmet. Man ville veta hur han tillbringade dagen och med vem han umgicks med. Den bild man fick fram förklaras som en lösdrivande hundvalp än en fyraårig pojke.  Han gick runt där det fanns socialt umgänge och mat. Han besökte oftast grannar och morföräldrar. Han var dessutom redan känd hos polisen i form av att en bilägare anmält skadegörelse. Han hade utvecklat ett påtagligt vulgärt språkbruk och pojken hade sina egna normer att gå efter. Den bild man fick var av en pojke utan kärlek och gränser, dessutom visade rättsmedicinsk utredning även på att hans tänder var förstörda av för mycket läskedryck.

Polisen får inget beständigt spår och trycket från samhället ökar, nu måste man hitta en gärningsman. Barnspåret börjar utkristalliseras en vecka efter händelsen och man återkommer till bilden av att det endast var barn som setts vid området den aktuella tiden och endast ett fåtal vuxna. Polisen riktar in sig på bröderna Christian, 7, och Robin, 5, eftersom Christian sagt till sin papa dagen efter mordet att han hade sett Kevin dödas. I förhörsrummet berättar pojkarna att Kevin mördats med en kniv. Något som polisen vet att inte stämmer.

 

Man sökte hjälp av personer med klinisk kunskap om barns beteende och kopplar in Sven Å. Christianson, professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Sven granskar de förhör som hållits med bröderna och fastslår att pojkarna kunde ha kännedom om Kevins död samt delaktighet, även att det finns möjlighet att de hittade på allting.  Han menade att det kunde dröja månader innan barnen berättade sanningen och knyter an till förhörsledaren.

Den kritik som riktas mot förhörstekniken som senare ledde till erkännandet av mordet kan även jag skriva under med stöd av ett stort antal kriminologer och jurister. Det som är intressant är även att Sven Å. Christianson inte avbryter dessa förhör. Han var nämligen även min lärare vid Stockholms universitet vid rättspsykologi där vi bland annat gick igenom grunderna till forensiska intervjuer med barn.

Man gjorde ett flertal fel under förhören med bröderna. Att intervjua barn är en stor prövning för intervjuaren. Barn tenderar nämligen att ge mindre information och är mer känsliga för en felaktig frågeteknik. Till att börja med stred förhörstekniken mot att man inte använde metoder med vetenskapligt stöd som redan på den tiden fanns tillgänglig vad gäller förhör med barn. Bland det viktigaste är att förhörsledaren inte använder ledande frågor för att leda in barn att svara just det man är ute efter. Öppna frågor behövs för att barn aktivt skall söka i minnet och ge mer tillförlitlig information.  I rättegångsförhandlingar har sådana förhör med ledande frågor inget värde i brottmålsprocessen.

Bröderna förhörs 30 gånger på två månader och härmed höll man extremt många och även långa förhör där det sista förhöret varade i nästan fem timmar. Detta menar experter på forensiska barnintervjuer är kontraproduktivt och kan leda till falska erkännanden. Det var även olagligt på den tiden att  hålla förhör i den omfattningen med barn.

Barn har även en tendens att vara vuxna till lags och kan även ändra sin berättelse efter vad den vuxna önskar eller för att komma ifrån intervjusituationen. De kan känna sig tvungna att berätta saker som inte hänt om förhörsledaren pressar barnet.

I förhören pressas bröderna hårt av polisen. Bröderna fick även belöning beroende på hur de svarade. Ett exempel på detta är att polisen kräver ett avtal med Christian. Det lovas att om han berättar en sak skall han få träffa sin mamma i utbyte. Han måste först lova att han skall prata i förhöret.

Andra rättigheter som uteblir är att pojkarna och deras familj saknade juridiskt biträde under hela utredningsprocessen och det slutliga erkännandet spelades aldrig in. Det intressanta och mest häpnadsväckande är att de i juridisk mening aldrig dömdes för brottet

Det sker en kritisk diskussion i svensk media efter att SVT sänder en dokumentärfilm om fallet. Denna diskussion leder till att åklagarkammaren 8 maj 2017 nu 20 år senare återupptar förundersökningen i Kevinfallet.

 

Sari Somppi

Kommentit (0)

Jätä kommentti