Ajankohtaista
1
0

Nässelfjärilar och åkertistlar

Text och foto: Hans Hästbacka

fjol dominerade de praktfulla påfågelögonen i augusti månad och hela september. Även nässelfjärilar förekom efter att ha varit borta två somrar i rad, men nässelfjärilarna formligen drunknade i invasionen av påfågelögon. Trevligt i alla fall att nässelfjärilen kunde återkomma efter två fattiga fjärilssomrar.

I år har påfågelögonen varit fåtaliga så här långt, åtminstone i de marker jag rört mig i. Enstaka exemplar har visat sig under soliga och varma dagar i augusti. Kanske den kyliga sommaren har bromsat upp påfågelögonens utveckling, som så mycket annat under den gångna sommaren. I så fall kan vi vänta oss en hel del påfågelögon i september, om och när dagarna blir soliga och varma i höstens första månad.

I år har nässelfjärilen i stället överraskat och glatt i medlet av augusti månad med flera solvarma dagar i följd. Ett litet bestånd av åkertistel på en oröjd remsa mellan gårdarna slog ut i blom och lockade till sig nykläckta nässelfjärilar. Först dök tre fjärilar upp och försåg sig av nektar ur de små, lilafärgade blomkorgarna. Följande dag var nässelfjärilarna sju stycken och på den tredje dagen var fjärilarna tio stycken. Sällan får man glädje sig över en sådan ansamling nykläckta fjärilar bara några steg från egen trappa.

Jag gjorde nässelfjärilarna sällskap unde de tre livligaste dagarna, medan solen frikostigt lyste från en molnfri himmel. Redan det en skänk från ovan en sommar som årets. Till en början skyggade fjärilarna för min närhet, men snart nog vande de sig vid den närgångna människan och kameralinsens stora, svarta öga på bara några centimeters avstånd. Men det gäller att röra sig långsamt och helst inte med solen i ryggen. Fjärilar

har trots allt en relativt välfungerande syn för att upptäcka fiender såsom trollsländor, skator och sädesärlor.

Nässelfjärilarna höll sig till de blommande åkertistlarna, nästan utan undantag. Strax intill tistlarna blommade tre prästkragar, lockande gulvita mot det gröna gräset. En enda gång såg jag en nässelfjäril landa på en prästkrage, helt kort efter att ha upptäckt sitt misstag. Fjärilen formligen studsade upp i luften och återvände till de doftande tistlarna. För doftar, det gör åkertistlarna, medan prätskragen närmast luktar illa. Även människans dåligt utvecklade luktsinne känner skillnaden mellan de båda blommornas dofter.

Helt lottlösa blev inte de blommande prästkragarna. Små flugor, skalbaggar och ett par större blomflugor besökte dem regelbundet och skötte om deras pollinering. Bra så med arbetsfördelning mellan olika blombesökande insekter.

På andra sidan huset hade en hel del höstfibblor slagit ut i blom. Nässelfjärilar, som ännu inte hade hittat åkertistlarna på andra sidan huset, stannade kortare stunder på de gula fibblorna, som tydligen bjuder på tillräckligt med nektar för nässelfärilen och andra fjärilar. Höstfibblan är på många ställen den enda vanligt blommande örten i augusti och september och nog så viktig för många av sensommarens flygande fjärilar.

Men fibblorna kunde inte konkurrera med tistlarna, som drar till sig nässelfjärilarna som en magnet. Åkertisteln kan vara ett nog så besvärligt ogräs i trädgårdsland och på åkermark, samtidigt som den är fjärilarnas favorit. Också humlor, skalbaggar och bin lockades varje dag till de lila blomkorgarna. Så populär och viktig kan en växtart vara för insekterna, medan människan stämplar samma växt som ett svårt ogräs – och behandlar det också därefter. Men det går ju att spara åkertisteln på platser, där den inte konkurrerar med odlingsväxter, precis som med nässlan som är den viktigaste värdväxten för nässelfjärilens, påfågelögats och amiralens larvar.

En intressant observation under dagarna med nässelfjärilarna var deras oräddhet för faror underifrån. Det gick lätt att närma sig nektarsugande fjärilar på gräsrotsnivå och fotografera dem underifrån mot himlen. Sådana foton visar inte fjärilarnas vackra färger, men de ger ett annorlunda perspektiv på fjärilarna med vingar och känselspröten mörkt och skarpt avtecknade mot himlen och solljuset.

Under tredje dagens fotografering passade en av nässelfjärilarna på att landa på handen, kanske för att sola sig eller för att suga i sig lite salter från huden. Lyckligtvis landade fjärilen på vänstra handen, som jag sakta kunde vrida in mot kameralinsen för några snabba kameraskott. Sedan flög fjärilen bort till en tistel och fortsatte med det viktigaste, att suga i sig sockerrik nektar med sin långa sugsnabel ur blomkorgarnas djupa gömmor.

Samma dag singlade en ny fjärilsart in på scenen, ett vinbärsfuks som till en del påminner om nässelfjärilen men med djupt flikiga vingkanter. Vibärsfukset blev ett trevligt tillägg till de många nässelfjärilarna. Även i flyktsättet avviker vinbärsfukset från nässelfjärilen. Den flyger snabbt och kastar sig upp från marken eller växter, tar höjd och försvinner snart utom synhåll, medan nässelfjärilen är mera sävlig i sin flykt och flyger lägre.

Efter de berikande augustidagarna i nässelfjärilarnas sällskap har det varit tunnsått med fjärilar över lag. Dagarna har varit mulna, regniga emellanåt och för kyliga för fjärilarna att flyga i. Fjärilarna bidar sin tid och har ännu inte sökt upp lämpliga gömställen för den kommande övervintringen. Just i dag den andra september med ett par timmars solsken, värme och vindstilla tidigt på eftermiddagen, flög en nässelfjäril genom trädgården på jakt efter utslagna blommor. Åkertistlarna har blommat färdigt och fröar som bäst av sig under solvarma stunder. Nu får nässelfjärilarna nöja sig med de gula höstfibblorna. Till all lycka blommar de långt in på hösten.

 

Nasselfjarilar_188 Nasselfjarilar_141 Nasselfjarilar_132 Nasselfjarilar_123

Kommentit (0)

Jätä kommentti