Ajankohtaista
0
0

Gråväder och vinterfåglar

Text och foto: Hans Hästbacka.

 

Januaridagen är grå och konturlös, en av många mulna och grå dagar under det pågående vinterhalvåret. När solen någon gång lyser ner genom revor i molnen, blir man både förvånad och bländad. Aj jaha, ser en vintrig solskensdag ut så här?

I trädgården sysslar vinterfåglarna med sitt dagliga förvärv att fylla krävorna med frön och fett.  Det råder ingen brådska, eftersom temperaturen ligger kring noll. Energibehovet är måttligt, speciellt i jämförelse med en ordentlig kölgradersdag då småfåglarna med beslutsam min förser sig av utbudet vid småfågelmatningen.

En trevlig och samtidigt talrik fågel har gråsiskan blivit i vinter. Ett hundratal av de små och övervägande oansenligt grå och gråbruna Lapplandsfåglarna vistas dagligen i grannträdgården och vår trädgård, som gränsar till varandra och utgör en enhetlig del för siskorna.

Merparten av gråsiskorna är honor och ungfåglar. Endast var tionde är en hanne med vackert rosa bröst. Både hannarna och honorna har en röd pannfläck och en svart haklapp, medan ungfåglarna saknar den röda pannan. Det är med andra ord ordning och reda i gråsiskornas värld.

Men någon ordning  på gråsiskorna i flock finns inte. De yr omkring lite hur som helst, som vinddrivna höstlöv i luften, för att helt plötsligt landa i trädgården huller om buller. Först några få, sedan allt fler och till slut hela flocken. De flesta hoppar omkring på snön och plockar i sig fröbitar, medan några få sitter vid fröautomaternas öppningar och äter av de skalfria solrosfröna. Siskorna vid fröautomaterna förser sina artfränder på snön med fröbitar som de tappar.

Enstaka blåmesar och talgoxar klornar fast sig på fettkorvar och nötstänger ovanför siskornas myllrande skara. Mesarna har överseende med de talrika vintergästerna från Lappland och blandar sig inte deras förehavanden, så länge de får hålla fett och nötter för sig själva.

Så flyger alla gråsiskor upp i luften under upprörda siskande läten. Gårdens egna skator kommer farande långstjärtade och kavata över hustaket för att inspektera dagens meny. Skatparet är väl etablerat på gården och de oskyggaste skator jag bekantat mig med. Speciellt den storvuxna hannen är självsäkerheten själv. Han flyr inte undan, trots att jag vid ett par tillfällen riktat kameran rakt mot honom för några porträttbilder.

Ibland dyker de sydliga grannskatorna upp och då blir det batalj med en gång. Skatorna undviker regelrätta nappatag, men de luftburna flygjakterna är fartfyllda och underhållande att följa med. Ibland händer det att skatklor slår ihop mot varandra på marken, innan den överraskande grannen kommer på vingarna och flyr fältet. Han vet av erfarenhet att husets rättmätiga skata är större och starkare efter förra sommarens sammandrabbningar.

När jag går en runda i den gråmjuka januaridagen, får jag syn på två sidensvansflockar som driver omkring från rönn till rönn. Det finns en del bär kvar ännu och de bären blir nogsamt tillvaratagna av vinters sidensvansar, som inte är lika kräsna när det gäller bären som under hösten, då rönnarna dignade under tunga bärklasar och fåglarna fritt kunde välja och vraka.

På en gård med två prydnadsäppel garnerade med mörkbruna och halvt förstörda frukter, slår den större sidensvansflocken sig ner. Frukterna innehåller en hel del fruktsocker och är förmodligen inte lika bittra i smaken längre tack vare några vinterdagar med några köldgrader. I vinterns krympande födoutbud vinner fåglarnas hunger alla gånger över eventuella estetiska synpunkter på födan.

De sidengrå fåglarna hugger in på prydnadsäpplena, som i den nollgradiga dagen är lätta att plocka i bitar. Topparna av två yngre granar bredvid äppelträden blir snabbt sidensvansarnas upphöjda sittplatser, där fåglarna för en stund snabbsmälter fruktköttet och tar till vara sockret. Sedan flyger sidensvansarna ner i äppelträden för nästa snabbmål.  Även sidenssvansarna har det gott att vara i den milda vinterdagen. Allt emellanåt hörs deras fint ringande läte från björkarna och granarna.

Den andra och mindre flocken med sidensvansar har hittat en mindre rönn med bär, som de snabbt kastar i sig. Jag försöker få några bilder på de bärätande fåglarna, men de är  nervösa och tar lätt till vingarna. Även sidensvansar har sina gränser i mildvädret. I stark köld  koncentrerar sig sidensvansarna på bärätande helt och låter sig avporträtteras på nära håll, bara fotografen rör sig långsamt och med avmätta rörelser.

Här och var i stadsbilden sitter enstaka kajpar i gårdsträd och på lykstolpar. Kajorna sitter tillsammans i långa stunder och begrundar vinterdagens gång. Ibland avbryter kajorna stillasittandet och ägnar sig åt ömsint näbbknaprande i bakhuvudets fjäderbeklädnad, dvs. hannen makar sig tätt intill honan och knaprar henne i nacken. En intim och kärleksfull handling i kajornas värld. Månne inte de partrogna kajorna är mästare på detta.

91

Ännu finns det rönnbär kvar för vinterns omkringstrykande sidensvansar.

309

Blåmesarna och talgoxarna hugger in på nötstänger och fettkorvar.

242

Två av vinterns besökande gråsiskor, honor med den vuxna fågelns röda pannfläck.

295

Dagligen kommer skatorna på besök för att kolla menyn.

Kommentit (0)

Jätä kommentti