Muut jutut
1
0

Flyktinghjälpen – ”Måonäspassi”-DEL 5: Hur vi blev mottagna som flyktingar

Det första svenskarna sade var:”Har ni vapen? Alla vapen och ammunition skall överlämnas omedelbart.” Våra soldater sade: ”Bra!” ”Vi är fria!” ropade en och slog ut med armarna. Stämningen blev civil. Vi hade klarat oss, och landstigit i Sverige, det var 3 september. En polisbåt lotsade oss till Holmön. Vi körde efter med gasen i botten, men lämnade långt efter. De vände i full fart in bakom en vågbrytare, deras båt stannade genast,vår båt gled med full fart rakt upp på land. En polis sade:”Ja se finnarna dom kör dom”.

Dagen var fin på alla sätt. Vi fördes till en flykting mottagning i en bondgård. Nästa dag bjöd Fjärdingsmannen på mat på sin gårdsplan. Han sade: ”Det är fred i Finland”. Samma dag skulle vi flyttas till Umeå Folkets hus, som var flykting förläggning. Första natten i karantän på scenen. På morgonen vandrade vi till Umeå allmänna bastu, våra kläder skulle ångas, vi skulle bada och undersökas. Efter det fick vi gråa kläder och liknade fångar när vi gick till förläggningen. Efter en timme blev det polisförhör. Det var spännande, eftersom jag länge måst vara rädd för poliser. Pappa sade: ”Du behöver svara bara på det som gäller din identitet, säg att min pappa svarar på andra frågor”. Då lättade trycket. Efter en stund ropades jag in, de hälsade och frågade om jag kan svenska, och sade: ”Vi skall ställa några frågor, fotografera dig ochge dig ett främlingspass så att du få vara i Sverige. Jag svarade som pappa hade sagt. ”Bra,.förhöret är slut, du kan gå”. Följande dag fick vi tillbaka egna kläder, men också nya av svenska staten. Men det fanns inte min storlek, så jag fick en lista, på vad jag behövde, och fick gå med en annan man till en klädbutik och välja det som passade. Vi fick mycket, allt från topp till tå.

Bärande på de stora paketen gick vi till förläggningen. Senare flyttades vi till Sörbyn, ett flyktingläger söder om Umeå, Där fans en arbetsförmedling och allt som behövdes, för att vi, ett hundratal, skulle vi kunna sköta oss själva. Vi var där tills alla fick arbete. Ett sjukhusbygge nära Strängnäs, behövde de fem arbetare. De var bara tre, men hittade Ragnar Dumell från Vexala och en Suominen, så de fick arbetet. Innan vi reste ordnades papper, vi fick ännu en omgång kläder, resebiljetter och pengar, för utgifter till första lönen, också till mig. Följande kväll reste vi från Umeå. Efter två veckors i läger, var vi åter på egenhand,. Sveriges givmildhet, hade gett oss både tacksamhet och mycket resgods. För mig var det första tågresan. På morgonen var vi i Strängnäs. Resans sista bit kördes med hästskjuts. En arme barack blev bostad.

Vi skulle bo som eget hushåll. Lite primitivt, men lugnt och skönt. Kaminen gav värme, alla var trötta och somnade. På morgon fick de reda på att de skulle bygga elementhus. Vi måste ju ha mat, så vi kokade på kvällen och värmde det på morgonen, men det var dåligt. Jag, som aldrig kokat, blev då kock, men Suominen lovade hjälpa mig. Jag fick fyrtioåtta kronor i månaden och gratis mat. Bra, då fick jag lite pengar. Efter en månad kom löner, också till mig. Jag beställde genast ett armbandsur. Efter elementhusen blev de golvläggare. Men pappa blev sjuk och kunde inte arbeta på en månad. På sjukhuset träffade han norska flyktingar, ja de fanns över allt. Finland fortsatte med att uppfylla fredsvillkoret att, driva ut tyska trupper,” Lapplandskriget”. Detta ledde också till att en ny grupp oskyldiga, hamnade antingen i fångläger eller blev flyktingar. De var många tyskar medborgare i Finland, fredliga och omtyckta människor som kommit långt före andra världskriget. En av dem, Frank Verner, som lyckats fly till Sverige, var från Närpes. Han hörde att det bor finnar i baracken. Hans fru och son var på flykt i Finland. Han grät mycket, och ville få råd, om hur han kunde få familjen till Sverige. Det var synd om den mannen, men som flyktingar kunde vi endast försöka ge tröst. Sådant visar litet av mänsklighetens bedrövliga tillstånd, när politiska, religiösa och kommersiella system åstadkommer, krig, förföljelse, sorg och bedrövelse för oskyldiga människor, men också utarmning av hela jordklotet. Sjukhuset måste bli flyktingläger före det var färdigt. Hundratals flyktingar från Östeuropa kom dit, Där var sorg blandat med glädje,.

Vi flyttade till Skultuna, sexton kilometer från Västerås, för att renovera hus åt Skultuna Bruk. Som vanligt, hämtades vi med häst och kärra sista biten. Vi fick bo i ett 1600 tals hus. Där fanns ett rum med vedspis, kok möjlighet och en liten kammare med kakelugn. Första natten låg vi på golvet, insvepta i våra filtar med kläder till huvud kudde. Följande dag kom deras blivande chef, David Larsson, på besök. Arbetet skulle börja, med renovering av ”gamla skolhuset”, mittför vårt hus. Jag fortsatte koka, men vi hade inga köksredskap, sängar

eller möbler. Denna gång måste vi skaffa allt själva. De frågade Larsson om det fanns möjlighet att tillverka dem själva. Han sade: ”Vi går till snickeriet och tittar. Kan ni använda sådana maskiner?” ”Jag har snickeri i Finland,” sade Granlund, och ”Jag har metallverkstad.” sade pappa. ”Sätt igång” sade Larsson. Samma dag bar vi hem möblerna och hann också köpa madrasser och nödvändiga kökstillbehör. Det var en bråd dag. Och nästa morgon började renoveringen, och jag kokade mat. De ville renovera huset som ackord arbete, men han ville se något resultat först, det blev timlön. I mitten av januari var huset klart. Larsson var nöjd, och sade att nästa projekt blir ett tvåvåningshus, med fyra lägenheter. Ni får gärna ta det på ackord. De fick ritningar och räknade med en månad per lägenhet, men gav pris för fem månader. Det godkändes, och de kunde börja samma dag. Inredningen var riven, men inte spisarna och skorstenen. Vi kan riva själva, för extra betalt. De sade summan, som godkändes och rivningen började på eget sätt. Följande morgon, var allt rivet, utburet och städat, efter förödelsen, då kom Larsson, han sade: ”Detta är ofattbart.” Jag ville sluta koka, för det fanns en privat matsal, där vi kunde äta. I verkstäderna arbetade femtonåringar, jag fick då arbete i kärl verkstaden. Jag skulle sköta tre maskiner i det löpande bandet. Svårt, men efter tre dagar hann jag med.

Då blev det trevligt, jag fick också många kamrater där. Huset, som hette ”Lady Smith” var renoverat i mitten av april, tre månader efter starten, så det blev höga löner. Då blev det tal om hemresa i slutet av april, alla trivdes bra, men det blev ändå hemresa. Jag ville stannat längre, men längtade samtidigt hem. I slutet av april reste vi hem samma väg som vi kom. Vi träffade Kurt och Aina Envik i Umeå. De ville också åka med båt vägen. Då blev det ännu mera bagage, plus två cyklar till. Vi övernattade på Holmön. På morgonen gick till vår båt, som gjorts startklar på kvällen, men inte kunnat lastas före tullgranskning. Inom en timme skulle de komma, men när vi väntat två timmar, började vi lasta för att slippa köra i mörker. När båten var lastad kom de. De blev arga, men lugnade sig efter vår förklaring och skrev ut pappret, ”Godkänt”. Vår flyktingtid var över. På eftermiddagen körde vi in i samma hamn där vi startade åtta månader tidigare. Jag åkte genast hem på cykel,pappa hade ring, så de visste om mig. Alla väntade, det blev både skratt och gråt ute på gården. Hunden Nalle var, lite osäker, men när han kände mig, sprang han vildsint fram och tillbaka, så gräset yrde flera minuter innan han kastade sig på rygg med alla fötter i vädret så att jag fick klappa om honom. Pappa åkte hem på en Monark cykel som vi köpt åt mamma. När han kom det blev återigen en stund av skratt och gråt på gården. Vi var åter på ruta ett.

Sammandrag, med tankar om vår tid som flyktingar: När vi landsteg var det bestämt och militäriskt, men när de överlämnat vapnen blev det civilt, avspänt och skämtsamt. De visade oss välkomna, genom att bjuda oss mat på Fjärdingsmannens gård. Samma dag kom vi till Umeå, där man av säkerhets skäl, satte oss i karantän tills vi blivit undersökta av läkare, badat bastu och fått våra kläder ångade. Senare fick vi en hel garderob nya kläder, mat och handpengar, allt gratis. Efter förhör fick vi främlingspass. Vi kom till en annan förläggning någon dag senare, då kom fordringar, vi skulle sköta oss själva, koka mat, diska, städa, tvätta sängkläder o.s.v. När vi fick arbete gav man oss generöst allt som behövdes till den fösta lönen. Med all tydlighet, – man ville inte skapa lägermänniskor, utan sådana som så snabbt som möjligt, skulle smälta in i det svenska samhället, vara ansvarskännande, arbetande, självförsörjande, skattebetalande, och på det sättet snabbt börja betala tillbaka de gåvor man fått, ”dra ett strå till stacken” i det dåvarande svenska välfärdssamhället. Det var säkert lättare att handskas med oss som hade samma kultur och språk, än med de som kom från andra länder. Det var en föredömlig och noggrant genomtänkt modell av att integrera flyktingar, som borde kopieras av anda länder. Flyktinghjälpen ”Måonäspassi” slut.

Kommentit (0)

Jätä kommentti