Muut jutut
0
0

Ett överraskande möte med hjortar

Text och bild: Hans Hästbacka

Två vitsvanshjortar står på skärivägen och tittar rakt mot bilen, när jag kommer körande i sakta mak ur en kurva bakom ett tätt granbestånd. Som två bildstoder står hjortarna fastnaglade i vägen, med de stora trattformade öronen och de mörka ögonen koncentrerade mot bilen.

Sedan svänger hjortarna på stället och travar framåt längs vägen med örontrattarna svängda bakåt och de långa vita svansarna resta upp över ryggen. Det är lätt att förstå, varför vitsvanshjorten fått sitt namn. Ett mera karakteristiskt kännetecken finns inte hos vitsvanshjorten än den långa och på undersidan helvita svansen.

Hjortarna är lika övarraskade som jag av mötet på vägen. Efter ett kort trav längs vägen svänger hjortarna av och flyger i fjädrande språng över det vattenfyllda diket, för att i nästa sekund försvinna in bland granarna. Jag gör kameran klar och kör sakta vidare. Bakom nästa tvära krök öppnar sig ett kalhygge, där hjortarna kanske stannat upp för att betraka bilen på längre avstånd.

När vägen rätar ut sig och hygget tar vid, fjädrar två hjortar till över vägen. Här är det tydligen full kvällstrafik bland vitsvanshjortarna. Och mycket riktig – ute på hygget strålar de fyra hjortarna tillsammans, stannar upp för några sekunder och går sedan bort mot närmaste skogsbryn. Där ställer de sig på en liten höjd och står lugnt kvar, medan jag stannar bilen och vevar ner sidofönstret.

Att stiga ut bilen är lönlöst. Det skulle bara skrämma iväg hjortarna, in i det skyddande skogsbrynet. Som så många gånger tidigare är bilen ett gott gömsle, som döljer människan för både fyrfota och bevingade djur. Bilar och motorljud är inget att vara rädd för, men nog människans siluett, rörelser och lukt.

Solen håller på att gå ner och vårkvällens mjuka dunkelljus tar snart över. Men jag litar på kameran och hoppas, att någon bild skall bli skarp och användbar, trots att jag fotograferar på frihand i obekväm ställning. Dessutom vill jag naturligtvis även betrakta de vackra och vaksamma djuren nu, när de bjuder på sig själva utan att rusa in i närmaste skog med de vita svansarna signalerande fara och flykt.

I den vindstilla kvällen sjunger taltrast och koltrast, rödhake och bofink. Den sköna fågelsången strömmar in genom det öppna fönstret tillsammans med kvällskyla och doften av vårlig barmark.

Vitsvanshjortarna bär fortarande sin gråfärgade vinterpäls, raggig och sliten och klar att fällas, när vårvärmen sätter in och kalvningen börjar närma sig. Vinterpälsen ger hjortarna mjuka konturer, som försvårar kamerans automatiska skärpeinställning. Dessutom står hjortarna hundra meter bort och det ger lätt en viss skakningsoskärpa.

Så slappnar ledarhinden av, vänder sin uppmärksamhet mot skogsbrynet och går sakta in bland träden. De yngre och mindre djuren följer efter med öronen vända bakåt. Ett av djuren höjer sin långa vita svans upp i luften, osäker och kanske lite rädd som den är. Bäst i alla fall att signalera med svansen.

Jag sitter kvar en stund och väntar, ifall hjortarna skulle ångra sig och återvända till kalhygget. Under tiden hinner jag göra en kort resumé över vitsvanshjortens historia i Finland. Vitsvanshjorten är ett nordamerikanskt hjortdjur, som kom till landet 1934 från Minnessota som en gåva till hemlandet från några Amerika-emmigranter. Åtta unga hjortar fångades in för ändamålet. En hann dö innan avfärden till Finland. Fyra hindar och en hjort (hanhjort) kom levande fram och inhägnades i Vesilax ett tjugotal kilometer söder om Tammerfors.

På våren 1937 föddes de två första kalvarna i hägnet. På hösten samma år rymde hjorten men höll sig kvar i närheten av hägnet. I maj följande vår släpptes tre hindar och ungdjuren fria. Den fjärde hinden var blind och avlivades. Därmed kom blott en hjort och tre hindar att ligga till grund för landets blivande stam av vitsvanshjortar. Ett mycket smalt avels- och genmaterial med andra ord.

År 1949 uppskattades den sakta ökande stammen av vitsvanshjortar till högst 100 djur. Men det var tillräckligt för att visa, att vitsvanshjorten gott klarade av våra kalla och snörika vintrar och även hade hittat ersättande vinterföda; i stället för amerikans tuija och mjukbarriga nordamerikanska granar finska enar, blåbärsris och unga tallar. Mångsidig föda under de andra årstiderna finns det gott om i den finländska naturen för vitsvanshjorten.

För att bredda på genmaterialet i hjortstammen importerades samma år några hjortar till från Minnesota. Uppgifterna om de hjortarna är osäkra, men av ursprungligen sex djur släpptes antagligen fyra djur fria, en hjort och tre hindar. I dag finns det över 40 000 vitsvanshjortar i Finland, flertalet i södra och mellersta delarna av landet. Amerika-emmigranternas gåva till Finland har på bred front etablerat sig i det nya hemlandet.

vitsvanshjortar_skrattmasar_048

Kommentit (0)

Jätä kommentti